28 februari
Jag har påbörjat min ssri-behandling. Första tabletten idag och jag känner att den gör mig orolig. Det kryper och kryllar i mig och jag måste hålla mig igång för att inte bli tokig. Jag hoppas att det blir bättre mot kvällen.
Förkylningen vill inte släppa taget om mig och det känns som att den är på väg tillbaka. Jag har en hemskt hosta fortfarande och kondisen vette sjutton var den tog vägen. Jag tog en promenad på em med russet på släp. Han blev sprallig av det fina vädret och den sörjiga mjuka grusvägen så jag tackade min lyckliga stjärna att jag inte bestämde mig för att ta en skrittrunda för då hade jag fått mig en flygtur som hetat duga. Jag kunde ju inte låta bli att skratta åt honom och såklart uppmuntra till mera bus men jag kände snart att mitt flås inte orkade busa med nån pålle.
Nu står han i hagen och kikar upp mot huset och banne mig om han inte säger att han vill ut och busa lite mera.
Nä ångesten river i kroppen så jag klarar inte att sitta still så länge. Upp och hoppa och se om det faktiskt kan göra underverk på det här hemmet. Det finns lite smått och gott som behöver uppmärksamhet faktiskt. Men jag inser att infasningen lär ta lite längre tid än vad doktorn sa. Hade det gått att halvera dosen hade jag banne mig gjort det. Men det var så små piller att det inte gick.
feeling not so good
Så var det dags för ett återbesök hos läkaren pga min sjukskrivning. Även om det inte var nåt snack om saken så kände jag mig ändå så förödmjukad liksom. Jag vet inte. Svårt att sätta ord på det men jag hade mer ångest när jag gick ut från vårdcentralen än innan jag gick in där. Och så fort jag tänkte tillbaka på mötet så fick jag en mindre ångestattack eller ja, skamsköljning är väl kanske ordet jag letar efter.
Som jag nämnt tidigare så skrev han ut lugnande av en sort som jag absolut inte ville ta eftersom de är beroendeframkallande.
Jag är så känslig att när jag ska ta hostmedicin typ cocillana så får jag dra ner dosen för jag blir jättesnurrig i skallen och mår bara dåligt. Och därför vill jag inte ha nåt av den kalibern i onödan. Nu när jag varit sjuk så har jag tagit 5 ml av den hostmedicinen bara för att få sova men jag har känt mig helsnurrig och upplevt det som att jag glömmer att andas när jag somnar. Den är utskriven till mig och enligt doseringen ska jag ta 10 ml men ja ...
Men iallafall, jag sa att jag hade kollat upp medicinen men inte ville ta den och då gav han upp ett skratt (och jag hatar att bli skrattad åt) och liksom jaja det var ju bra att du googlade. Lite "lilla gumman" varning.
ÅÅÅÅHHH det var så "humiliating". Det var det enda ordet som fanns i mitt huvud när jag gick ut därifrån.
Men men, jag får vara glad för det lilla. Att jag inte behöver stressa tillbaka till jobbet på måndag. Och förhoppningsvis så läker förkylningen ut ordentligt och min mage likaså när jag nu kan fokusera på att må bra.
Enda som oroar och faktiskt gör att jag inte kan slappna av helt är att jag inte vet än om jag kommer få nån ersättning från försäkringskassan.
Förnedringskassan och förseningskassan är två andra namn som man hör ibland.
seriöst?
För ett par månader sen ungefär var jag till vårdcentralen och tog lite prover eftersom jag kände mig trött och slut och misstänkte lågt blodvärde bland annat.
De vanligaste proverna togs och sen när jag fick mina provsvar så stod det att alla prover var normala men halsprovet visade lite bakterier. Jag ringde och ville ha antibiotika för det eftersom jag hade gått och dragit med halsont rätt länge och så frågade jag om just järnvärdet. Läkaren sa då bara att "ferrovärdet" var lite lågt men inte så mycket.
"Jaha, tack o bock då" kände jag lite grann.
NU idag av en händelse när jag pratade med en sköterska på vc så fick jag höra vad värdet faktiskt hade legat på.
mitt hb hade legat bra på 135 eller vad hon nu sa (jag och siffror liksom) men järndepåvärdet som är lågt hos kvinnor om det ligger under 10 låg på 5. Eeeehh om inte det är lågt så vet inte jag. Och som sagt var, jag sökte för att kolla mitt järndepåvärde.
*suck*
Här nedan har jag kopierat in ifrån den här sidan
Hb
Varje människa har sitt eget individuella Hb-optimum, som är normalt för just henne/honom.
Hemoglobinnivån (Hb) kan alltså variera mellan olika individer men kvinnor skall ha ett Hb som ligger över 120 g/L (gram / liter blod), män över 140 g/L och Hb för gravida ska ligga över 110 g/L. Ligger Hb under dessa nivåer har man järnbristanemi (blodbrist).
Ett Hb visar hemoglobinnivån i blodet men det säger ingenting om järndepåerna. Man kan ha ett bra Hb som ligger över den nivån som man bör ha men samtidigt ha för lågt järndepåvärde.
Järndepåerna
Vid järnbrist har man för lite järn i järndepåerna för att täcka behovet av produktionen av hemoglobin.
För att veta hur bra järndepåer man har måste man ta ett blodprov, Serum-ferritin. Om man som kvinna har ett Serum-ferritinvärde under 10, eller om man som man under 30 har man järnbrist och man har för lite järn i sina järndepåer.
Vid järnbrist har man för lite järn i järndepåerna för att täcka produktionen av hemoglobin.
Varför är det så viktigt att ha bra järndepåer?
Om man har för lite järn i järndepåerna ökar risken för att få järnbristanemi. Reserverna är slut.
Järnbrist kan också ge symptom, som svårt trötthet och koncentrationssvårigheter, yrsel och huvudvärk. Vid järnbristanemi kan man dessutom få symptom som anfåddhet och orkeslöshet.
think outside the box
Jag vet att jag inte är som alla andra. Där andra ser skräp och sopor, ser jag konst och skönhet.
Tulpanerna har vissnat sedan länge. De är kastade och allt. Men några få kronblad hade ramlat ner i en skål på bordet. Och jag tömde ut de torkade bladen på bordet. Som minnen av svunnen glans.
Jag tycker att de påminner lite om flamländskt måleri eller vad jag ska kalla det.
hjärntrötthet
Hur kunde jag så totalt glömma? När hon läste vad som stod i journalen så kom jag genast ihåg det men hur kan man glömma att läkaren sagt åt en att ringa för en ny tid om tre veckor?
Hjärnan funkar verkligen inte som den ska.
I morse vaknade jag en timme innan nån skulle ringa från vc. Tio minuter innan kom jag på att jag återigen var totalt blank i skallen. Jag fick snabbt som attan leta fram ett papper och en penna för att försöka skriva ner stödord om hur jag mått sen sist. Jag lever i nåt vakuum tror jag. Jag är men jag funkar inte.
Min mage har pajjat också. Vet inte om det beror på min förkylningskost. Vitlök, ingefära och honung ihop med en massa sötningsmedel som man inte kan komma ifrån i hostmedicinerna.
Vad jag VET är dock att jag inte är mogen för att jobba 100 % än. Vad jag inte vet är om jag är mogen att jobba alls eller om det kommer betyda bakslag. Jag har inte ens testat att gå för fullt en enda dag här hemma.
Aj, bara tanken på att vara skärpt en hel dag gav mig värk i hjärnan. Kroppsminne liksom.
Ja, jag vet att jag missbrukar den här bilden rätt mycket nu men den säger så bra hur jag mår. Jag minns att när jag tog den så var det också en deppig dag.
Over and out
Tack för att du väntar, beräknad väntetid en minut.
Färdigprokrastinerat för en stund.
Ringt mina samtal. Eller ja, försökt ringa mina samtal och har fixat lite på internet det som jag kan göra med bank-id.
Blev lite sur dock när jag ramlade mellan stolarna i telefonkön till vårdcentralen. De hade bara en minuts väntetid och jag tänkte att då kan jag hänga kvar i luren istället för att krångla med att knappa in telefonnummer o ha mig för att nån ska ringa upp om en minut.
Den där minuten blev jääääkligt lång och jag tappade tålamodet och gav upp. När jag sen ringde om så fick jag istället vänta ända till i morgon innan nån ringer upp mig. Såååå jaaaaa www.sur.nu typ.
Jag blev inte förvånad av lönekontorets besked heller.... vad hade jag väntat mig. Saker som ska ske automatiskt genom lönesystemet funkar riktigt jäkla kasst. Undrar om det beror på SBS - skit bakom spakarna (eller i det här fallet skärmen)?
Nu känner jag att huvudvärken smyger sig på också. Blah, bara för att saker och ting ska krångla. Fast jag får väl skylla mig själv som är en sån expert på prokrastinering.
prokrastinera mera
Skulle bara vila lite innan jag skulle ringa ett par samtal. Whoops, så hade det visst gått 4 timmar.
*suck*
nattljud
Sen nattning av hästarna igårkväll gjorde att jag fick höra kattugglorna som ropade till varandra.
Magiskt att stå helt stilla i mörkret och bara lyssna.
det går bra nu, eller nåt
Nä men vi kör väl på lite ont i magen också. När vi ändå håller på.
Fototriss - se upp
SE UPP!!
När hunden visar tänder ska man passa sig och se upp.
Fast i det här fallet var det på kommando och något han själv kommit på för att tigga godis. Han klapprar med tänderna.
Jag har ju förstärkt beteendet med klicker en gång i tiden och han bjuder gärna på lite gaddar när helst någon håller i en godisbit och frågar om Ricko är nå farlig då?
Ricko ser upp mot handen som håller godiset.
Se upp för nu kommer godisbiten farandes.
smile
Dagen idag bjöd på omväxlande sol och lite mulet. Kameran fick komma ut i friska luften och djuren fick finna sig i att vara fotomodeller.
Sooha låg och vilade middag i husses grävmaskin. Undrar om han tänker gå i husses fotspår och utbilda sig till grävmaskinist han med.
Sen anlitade jag E att vara hunddomptör en stund för jag ville ha lite actionbilder på Ricko.
Är det något som motiverar den hunden så är det mat. Idag var det frolic men vanligt torrfoder hade varit lika peppande. Han gör verkligen ALLT för lite mat.
Jag ser...
Är det månne ljuset i tunneln?
Jag har orkat göra något idag. Förkylningen har inte hållit mig mer eller mindre fången i sängen för att jag inte orkat mer än så.
Jag fick tummen ur och planterade om en blomma. Sen petade jag ner ett antal vitlöksklyftor, som börjat grönska, i en kruka med jord. Pelargonen som jag drivit upp från frö själv för några år sedan fick finna sig i att bli brutalt beskuren (nåja bara halva för grenen med blomknopp på kunde jag inte förmå mig att slakta) och så fixade jag iordning lite sticklingar av det bortskurna.
Sen la jag även några sockerärter i blöt. Jag fick för mig att grodda dem för att sen använda skotten i sallader. Det ska ju vara gott.
Men där tog orken slut sen. Jordpåsen står kvar på golvet och den uppslagna tidningen som jag använde som skydd för nedskräpning ligger också kvar där jag höll på.
Uh, jag måste väl ta rätt på det innan nån lackar ur här hemma för att jag bara stökat till.
Men hursomhaver, jag ser kanske lite ljus i tunneln. Nånstans långt där borta. kanske.
kondisbesök med fikamostern
Det är inte så givande att uppdatera en blogg när man inte har något att blogga om. Ligger man sjuk så händer inte så mycket som är bloggvärt.
Men idag samlade jag ihop mig och åkte in till staden en stund. Dels var det vårmarknad på gång och dels behövdes det handlas hem lite förnödenheter igen. Det där eviga handlandet.
Jag hade bara tänkt gå ett snabbt varv och kolla utbudet, köpa de obligatoriska cocosbollarna och svänga förbi affären och sen hem. Men alldeles innan jag var framme i stan så ramlade det in ett sms. Det var från min moster som ville höra om jag var i stan och var sugen på en fika. Man tackar väl aldrig nej till att få gå på kondis och fika.
Sen råkade vi hamna på affären nästan samtidigt också och det slutade med att vi gjorde sällskap igenom den.
Hon bor inte i den här stan sen många år men marken har varit en anledning i alla år att åka hem och besöka sin mamma, min mormor. Nu är både mormor och morfar borta och hon hade tvekat innan hon åkte från grannstaden om det var nån mening med att åka.
Jag är ju glad att hon gjorde så. Och att hon skickade en fråga till mig om att träffas.
Jag vet inte hur glad hon var att träffa mig dock i slutänden. Haha jag kan ju säga att jag inte hade tänkt vara så social så mina förberedelser inför stadbesöket bestod av avkok på ingefära med honung i och en knäckemacka med tre (3) skivade vitlöksklyftor som pålägg. Jag osade rätt bra.
För övrigt har jag roat mig med att hitta på namn på blandraser. Jag har ju en schämthund som ni väl alla vet vid det här laget. Idag kom jag på att en pudel/jt blir en jack rudel och blandar man en långhårig tax med en jt så får man en jax trassel. Ja det måste vara den långhåriga varianten för att det ska vara roligt med trasseldelen av namnet.
ont det gör ont...
AAAAAHHHHHH
ja nu klagar jag igen. Men det är inte roligt alls längre. Om det nu nånsin var det.
Jag lever på medikamenter, te med honung och rostmackor känns det som.
Oj, jag ser nu att jag glömde ställa dit nässprayen med vanlig koksaltlösning. Den använder jag också rätt frekvent. Det nyaste på min lista över krämpor är alltså bihålorna som värker djävulusiskt. Gaaaaahhh
Ja så har jag rapporterat från sjukstugan idag också.
Ni andra då, ni som har ett liv. Vad händer där ute i världen?
Fettisdag idag tydligen. Jaha så kul då. Jag är inte ens sugen på en semla. Inte så värst, kanske lite om jag måste. Men jag HAR ingen semla att ens tröstäta lite på. Jag får försöka hinta till herr J att det faktiskt är semmeltisdag idag. DEN semmeltisdan.
Nu ska jag rota fram vetekudden och se om värme på pannan kan lätta min smärta en stund. För gudarna ska veta att tabletterna gör ett uselt jobb just nu.
Over and out
Jordskott
Okej
Var det nån som såg det första avsnittet av Jordskott på ettan ikväll?
Här hemma satt vi bänkade framför teveapparaten. Vilka kända platser skulle vi se?? Skulle vi se nån bekant? Ja för om ni missat det så är den serien inspelad i min hemstad.
Jodå, det var en hel del kända platser även om de till exempel möblerat om lite i stan. Till exempel tyckte både jag och E att han pekade åt helt galet håll när han sa kör in till centrum vid scenen i lekparken. Och sen när får man köra bil i stadsparken? Det skulle väl möjligtvis vara när man vill slänga brännbart till majbrasan som varje år vid sista april brinner på grusplanen precis bredvid lekplatsen. Ibland brinner den lite före sista april också. Ni vet, ungefär som Gävlebocken.
Nu ska jag ta mitt värkande huvud (trolig bihåleinflammation) och gå till sängs - igen. Sov ett par timmar efter förra blogginlägget.
Jag slängde in lite random bilder från Sala bara för att ... inte i nån kronologisk ordning men alla är fotade utav mig och instagrammade vid nåt tillfälle. Nåja, bilden på skogen är fotat här hemma men fortfarande Salatrakten och precis samma slags skog som i serien.
Dagens projekt ...
var medarbetarsamtal och sen en snabb runda genom affären för vi har en mjölkslukande tonåring här hemma. Förstår inte. Inte sen ungarna var riktigt små har det gått åt såna mängder mjölk i detta hushåll. Men men tonårsgrabbar växer och behöver massa energi så det är bara att gilla läget och shoppa vidare.
Ett tag där trodde jag inte att jag skulle klara av att åka in till chefens kontor för det där samtalet men lika bra o få det gjort liksom.
Usch så jobbigt att skatta sig själv. Nyttigt förvisso men efter några veckors sjukskrivning och en mer än lovligt mosig hjärna så var det svårt att gå igenom och svara vettigt.
Det var bra att få sätta ord på min känsla över jobbsituationen. Förklara att jag hade säkert kunnat pressa mig liiite till innan det rasat. Men det hade inte gagnat mig.
Även om jag fått reda på vissa förändringar inför framtiden på jobbet så var det ändå bra att få säga min syn och mening om vad jag tror och tänker.
Inte bara jag skulle säga hur jag tycker att jag är på jobbet. Chefen skulle också säga sin mening om mig. Och jag tyckte att jag kände igen mig i beskrivningen rätt bra. Inga negativa överraskningar.
Min skrällhosta var också med och sa vad DEN tyckte under mötet. Haha ja så kan det va ibland.
Nu är jag hemkommen och totalt färdig. Det blev lite okynnesshopping också. Absolut ingenting jag behöver men nåja, jag är ju faktiskt sjuk och tycker lite synd om mig själv sådetså.
Nu tänker jag bädda ner mig under täcket och värmefilten för jag fryser och sen tänker jag slumra en timme eller två.
Först så går det upp så går det ner
Ja just nu känns det som att jag åker nedåt i berg- och dalbanan.
Totalt oinspirerad till allt och inget. Så fort jag försöker göra nåt så nog fasen blir det bakslag.
Det känns lite som i fångarna på fortet där de har den där utmaningen där man ska fylla vatten i en tunna. Men för att nå dit så måste man sträcka ut ett gummiband som är spänt runt magen. Och jag försöker förtvivlat fylla i vatten i tunnan men jäklar i mig vilken schvung det är när man tappar taget och åker baklänges. Rätt in i väggen där bandet är fäst.
Jag är lite avslagen just nu.
E tycker att jag är jättetråkig. Hon vill titta på dr Who med mig men jag orkar inte samla ihop mig. Jag VEET att jag kommer att älska det bara jag väl är där. Men jag kan inte, orkar inte, säga ja det gör vi.
Istället sitter jag här framför datorn och spelar totalt idiotiska escape-games där man ska hitta ledtrådar och därigenom ta sig ut ur ett rum eller en bil eller vart man nu har fastnat. Lagom intelligensbefriande. Tills det också ger mig huvudvärk för att hjärnan kokar.
Och mina sociala skills är på minus. Orkar knappt genomföra ett samtal med folk som kommer hem till oss. Tack och lov att herr J sa att jag var sjuk när en granne ville komma över och hänga med mig. Jag orkar inte hänga. Inte ens en kort stund. Än mindre flera timmar. Inte idag iallafall.
Saker att vara glad över
Saker att vara glad över.
Vi går mot ljusare tider. Blommorna vet det också. Och min pelargon som jag drivit upp från frö frodas i söderfönstret och har plötsligt slängt upp en knopp för att fira att ljuset är på väg tillbaka.
En cyklamen, som jag väl egentligen hade räknat ut men bara ställt in i rummet som hänger ihop med toaletten (ja lång story kort, det var en gång en hall) så länge för att det är där jag ställer krukor som jag inte vet vad jag ska göra med, har bestämt sig för att livet är värt att leva ännu ett tag.
Och i köket har en gloxiniaknöl sett väldigt livlös ut under mer eller mindre hela vintern men i morse när jag kikade ner i krukan så har mitt försikta fuktande av jorden nån gång nu och då gjort susen.
Ja jag vet. Skrattretande pyttesmå blad men HEY jag är glad att den lever. Att jag kunde hålla den vid liv. Den vill gå i vila under vintern men jag trodde inte att rumstemperatur (okejrå vid fönstret i köket är det kanske 18 grader max, mer 16) skulle funka.
Det är långt kvar innan jag kan ropa hej. Våren kommer dröja länge än. Men eftersom det här är ett saker att vara glad över inlägg så väljer jag att lägga upp det.
Dagens projekt har varit att plantera om en av mina orkideer. Den som jag räddade från handelträdgården när en dam var fräck nog att komma in och reklamera den lååååångt efter att hon hade fått den. Och den såg väldigt övervattnad ut. Damen fick en annan blomma och jag tog hem den där lilla kraken. Idag fick den äntligen komma i ny kruka. Jag kanske inbillar mig men jag tycker mig kunna ana en liten antydan till möjligen en blomstängel eller om det bara är en luftrot. Svårt att se än.
Min andra orkide har däremot definitivt en stängel på G. Den har än så länge bara växt knappa 2 cm men den är spetsig och fin och absolut ingen luftrot. Och kanske kanske är det en till på G.
Suddig crappy mobilbild. Det är svårt att fota med en hand när man försöker hålla krukan i bra ljus med den andra.
Ja summa summarum, jag börjar nog på att känna att nånstans i horisonten så ljusnar det.
Förlåt
Ibland brinner alla säkringarna i proppskåpet och man bara vräker ur sig allt.
Jag är inte stolt över mig själv.
Förlåt förlåt förlåt.
Som förälder hittar man alltid anledningar till dåligt samvete och just nu känner jag mig som en usel mamma.
Inte helt oförtjänt men jag borde ha kunnat behärska mig.
Happy Valentines day
Det finns ett talesätt som säger att om du inte kan sova så är det för att du är vaken i någon annans dröm.
Med tanke på att jag återigen låg och vred och vände på mig igårkväll, inte fick någon sömn och tyckte att det var äckligt varmt i sängen på grund av min feber så måste nån därute tycka att jag är en riktig HOT mama. Hahaha
Jag gick upp missinassen också och fyllde på vätskeförrådet samt tömde ut lite vätska också. Och sen bläddrade jag lite på fejjan för att min hals bråkade med mig. Och öronen kliade. Jag får alltid sån klåda i öronen och gommen när jag är förkyld. Men iallafall, jag låg där och bläddrade igenom lite snabbt och såg en desperat förfrågan från en bekant som är nybliven förälder. Jag orkade inte ta upp en frågeställning om exakt vad som var problem där och då. Det gällde amning som jag förstod det iallafall för frågan gällde mjölkersättning.
Men jag kunde inte släppa tankarna sen och jag har drömt jättekonstigt när jag väl somnade om. Men nu hittar jag inte på frågan igen och börjar tro att jag kanske feberyrat ihop allting. Eller så löste det sig ändå.
Men kort sagt. Jag ville säga till paret att bebisar har en ökningsperiod när de är ungefär en vecka gamla och då kan det kännas som att mjölken inte räcker till fastän den oftast faktiskt gör det. Det är bara naturens sätt att se till att öka produktionen.
Nåja, nog om sånt. Jag har ammat färdigt och det är inte min sak att bestämma om andra ska amma eller inte. Även om jag personligen tycker att amning är en himla bra uppfinning.
Vi får se om jag orkar med den här dagen. För en vecka sen så inbillade jag mig att jag skulle orka vara en hyfsat trevlig flickvän idag iallafall. Alla-hjärtansdag som det är och allt. Men då hade jag också tänkt att jag skulle vara fri från febern vid det här laget.
Jag har lovat E att baka kärleksmums, och det får nog bli dagens projekt och så får det räcka så. För som E så fint uttryckte det igår, kärleksmums hör till på alla-hjärtansdag.
Hon skulle kunna baka dem själv men tydligen hade hon misslyckats sist hon skulle göra smeten som ska på uppepå.
Bilderna på den flammande himlen är från tidigare i veckan.
there is ...
Jag tänker inte ens säga nåt om hur jag mår för ni har hört det till leda.
For till stan idag för att hämta hem en dotter och för att fylla på i skåpen och lådorna. Kameran och sonen fick följa med på luftning. Ja sonen hade studiedag idag men inte dottern.
Kilroy was here
Jag har knåpat på en till blogg. Tänkt som bildblogg. Där jag bara tänker lägga upp bilder i princip. Inte skriva så mycket.
Klicka på bilden om du vill kika in där.
Jag har setat på bloggnamnet ett tag men inte riktigt vetat vad jag skulle ha det till. Men nu vet jag ;)
status quo
Nej nu ÄR det verkligen inte roligt att vara jag.
På feberfronten inget nytt. Status quo alltså. :/
Förkylning på G med en näsa som kittlas och en hals som är mer än lovligt dum.
Och igår när jag gick och la mig så beklagade jag mig lite för herr J om att jag hade mensvärk som molade.
Den där mensvärken var inte att leka med. För det strålade ut i vänster lår så jag fick ingen sömn. Det högg och molade och stack i mage och lår. Och så började jag må illa.
Jag gick ner för att peta i mig lite värktabletter men blev så illamående och yrslig att jag trodde för ett tag där att nu svimmar jag. Jag fick lägga mig på golvet och invänta att det skulle sluta snurra. Det tog ett tag kan jag säga.
Så småningom började smärtstillande att verka och jag fick somna iallafall. Under värmefilten och täcket. För jag frös. Och i morse vaknade jag blöt av svett.
Nu har jag petat i mig lite mer alvedon och ipren och hoppas att den där molvärken som sakta letar sig tillbaka ska försvinna långt härifrån. Febern med tack.
Ja, jag är skittråkig på bloggen. Men jag är skittråkig IRL också just nu.
Det är bara katten som vill umgås med mig. Eller ja, han ligger i husses del av sängen och tvättar sig efter sin second breakfast som jag nyss gav honom. Husse gav honom första frukost innan han for misstänker jag. Jag såg spåren iallafall.
Det kan ju vara så också att det inte är så många andra hemma än katten och hunden. Haha
Reach out and touch faith
Nu är jag i den där fasen att jag vill ... men jag orkar inte.
Jag ser inspiration överallt och tänker att sådär vill jag också göra. Men sen kommer nästa steg. Och i det steget så känner jag bara att uh så jobbigt det blev. Det är ett mentalt motstånd.
Till exempel har jag sett massor av snygga, roliga, kreativa teckningar och jag vill också. Men så kommer jag till tanken på att dra varenda streck, fokusera på att få ihop två streck och få det att likna något och där tar det emot. Det tar inte bara emot, det tar stopp.
Jag har älskat att rita, teckna, måla ... och en dag ska jag banne mig tycka att det är roligt igen. Men just nu tar det stopp vid tanken där jag lite smågnälligt avundsjukt i mitt huvud säger "jag vill också kunna".
Det ska gå fort att se resultatet. Det är där jag är just nu. Det är därför jag inte orkar längre än till att skapa med kameran. För det kräver inte lika mycket. Visst, jag är perfektionist och letar den perfekta vinkeln, den perfekta skärpan, den perfekta kompositionen. Men ändå liksom.
Det är därför jag inte orkar sticka eller virka heller. Det tar för lång tid att se ett resultat. Jag har mer varit en sömmerska. Varit skriver jag, för jag ägnar mig inte åt den hobbyn heller längre. Och väva, ja trasmattor går hyfsat fort och är roligt att skapa och ännu fortare går traslöpare. Men ja, den hobbyn ligger också på is. Utrymmesskäl delvis.
Jag tvingade mig själv att läsa en bok häromveckan. Den första på jag vet inte när. Samma sak där. Jag älskar att läsa men bara vetskapen om att det är en lång sträcka från första sidan till sista, jag får ont i hjärnan bara av att tänka tanken. Det mentala motståndet.
Ja, jag är utmattad. Ja jag är deprimerad enligt alla tester och enligt sjukintyget. Men va fasen. Jag vill inte. Jag vill känna igen mig, jag vill vara rolig och ha roligt. Inte ha ont i hjärnan av utmattning. Mental träningsvärk.
Som grädde på moset har jag fortfarande feber. Och jag vaknade med halsont och näsan börjar lägga sig i också.
I natt drömde jag tokiga drömmar igen. Jag drömde om trädgårn och min arbetsgivare där. Jag lovade henne skott från en blomma som hon skulle kunna sälja. Plötsligt behövde jag ha sticklingarna i ett kylskåp och eftersom jag inte hade plats hemma så skulle jag få ha det hemma hos henne på övervåningen. Och plötsligt var hon dessutom tillbaka och jobbade i hemtjänsten och hon stod och funderade på om hur vi skulle lyckas få igenom vårt möte vi just haft som en dubbelgång i lönebeskedet. Där nånstans vaknade jag. Det sista jag minns i drömmen är att jag stod i hennes hall och letade efter ett speciellt skohorn. Det fanns flera skohorn men inte det här speciella som var så jättebra.
Häromnatten drömde jag om en annan föredetta arbetskamrat. Hon hade i drömmen gått ner sig ganska rejält och flyttat från sin gård till en hyreslägenhet i stan. När hon såg mig på parkeringen så låtsades hon inte se mig och gick snabbt iväg för att gömma sig och sin son. För att hon skämdes över sitt tillstånd. Hon såg rätt sjavig ut i drömmen.
HUR kan man drömma så konstiga drömmar???? Var kommer de ifrån? OCH vad vill de säga mig?
bildbomb och tips på smoothie och tulpanskötselråd
Blöh, bli totalt slut och äckelfebersvettig bara av att bruncha hästar gör att man bara vill dra täcket över huvudet och jobba på att bli frisk.
Men det kliar ju i kroppen också av rastlöshet. Så jag tog med mig kameran ut i köket och fotade när jag gjorde MIN brunch. En smoothie med avokado, mango, babyspenat och färskpressad apelsinjuice. Gott var det även om jag var lite skeptisk innan. Kompletterade det hela med en kopp grönt te med smak av apelsin och svarta vinbär som jag sötade med lite honung.
Det är så praktiskt att bara fylla muggen med vad man vill ha i sin smoothie och sen skruva fast knivarna och så mixa och sen skruva av knivarna och ta-daa färdigt att dricka rätt ur. Om man orkar och vill kan man skruva på en färgad ring så slipper man ha läpparna mot gängorna på muggen men äsch.
Men sen spårade det ur lite med fotandet. För hur många bilder kan man behöva ta på en apelsinhalva som ska pressas??
Tydligen väldigt många. Haha, Ja.
Ja sen spårade det ur lite på fotandet för jag fortsatte med att fota tulpanerna som börjar på att ha sett sina bästa dar där de står i sin vas. Men de håller lääänge länge om man bara vet att göra förarbetet bra. Snitta minst ett par cm med en vass kniv. Inte klippa med saxen för det krossar stjälkarnas fina vattenrör som ska suga upp vattnet. Kallt vatten till tulpaner (du kan till och med slänga i lite is) och om du arrangerar om dem så vira in dem i plasten igen och fäst ihop och låt dem stå en timme i vattnet så hinner de spänsta till sig innan du släpper dem lösa i vasen.
Som sagt. Det krävs många försök innan man hittar rätt. Och det är inte alltid det som ser bäst ut i kameran som är bäst när det hamnar i datorn.
Det bästa ...
med feber är ju att man är så HOT. NOT!
Usch fy sjutton för att försöka sova med feber. Jag har vridit och vänt på mig hela natten och känt mig varm, varm, varm.
Täcket blev varmt precis på en gång hela tiden. Och då vände jag på täcket och så var det svalt och skönt i ungefär exakt en halv sekund. Vid halv fyra gick jag ner och tog en alvedon och en ipren för o sänka febern och så passade jag på att leta upp ett påslakan att ha på mig istället. Men jag fick tag i ett oskönt lakan som var lite för hårt, lite för strävt och lite för stelt för att jag skulle kunna somna på fläcken. Och sen gjorde pillrena sitt jobb och jag började frysa och fick dra på mig täcket igen.
Idag hade jag en naprapatbehandling inbokad men den var ju bara att avboka för man ska inte ta emot sån behandling när man har feber. Blir inge bra. Min rygg har protesterat hela natten också så jag hade verkligen behövt få komma dit. Nåja, ny tid inbokad om en vecka.
Fortsatt sjukstuga och lite blingbling
Hemma igen och nerbäddad i sängen.
Det var slut på allt vad alvedon och ipren heter i medicinskåpet så jag fick lov o svänga förbi apoteket också innan jag kunde åka hem. Och E behövde lite attiraljer därifrån till sitt öra som hon piercade häromdagen. Det ska ju göras rent så det inte blir infekterat. Det ser jättefint ut än så länge och vi får hoppas att det håller sig så.
Och jag inbillade mig att jag skulle kunna orka gå en sväng o kika in i en butik med fina smycken och kläder eftersom jag fick ett presentkort därifrån när jag fyllde trettitie. Men febern gav sig till känna med råge och jag kände mig halvt svimfärdig därinne. Men ett fint halsband fick ändå följa med hem. När jag ändå var där liksom.
Sen snabbt som attan förbi ica och fylla på frukt och mjölkförrådet här hemma.
Nu tänker jag slumra en stund under värmefilten och hoppas på att huvudvärken ger sig. Undrar om det är bihålorna som bråkar kanske?
Sjukstuga och kattgos
Huvudvärk när jag gick och la mig. Huvudvärk när jag vaknade. Tillsammans med feber. Uh, så inte roligt.
Jag har sovit dåligt hela natten. Herr J har nog också sovit dåligt och drömt konstiga drömmar för två gånger gjorde han utfall i sömnen. Första gången råkade han sparka till mig och när jag frågade vad han höll på med så hörde jag på svaret att han var yrvaken och han sa att han hade drömt. Och så slängde han ut handen som för att säga förlåt. Haha
Jag var ner på toa vid fyratiden i morse och när jag sen tittade ut genom köksfönstret så satt en katt på trappen och väntade på att få bli insläppt. Han är så söt Batman. Han är så försynt och är aldrig framfusig och bufflig. Till och med när man leker med honom så måste man vara försiktig för annars blir det för jobbigt och han går undan. Han ligger alltid helst vid fotänden. Fötterna har han mindre ont av. Råkar jag sparka till honom för att jag inte vet att han är där så ser han mest bara lite förnärmad ut. Men att komma upp och gosa vid ansiktet är inget han gärna gör. Så imorse när jag vaknade blev jag varm i hjärteroten när en liten misse kom upp och pratade med mig för att han såg att jag vaknat.
Nu ska jag peta i mig en alvedon och sen måste jag skjutsa E till bussen.
ingen rubrik
Den här bilden tog herr J på mig när vi stannade vid några uppstickande stenar ute på isen.
ingen rubrik
Han, den där, jag delar glädje och sorg med. Hus och hem och barn, räkningar och livet. Han, tog mig med på en skotertur ut på sjön idag.
Solen sken och precis lagom temperatur.
När vi kom hem igen så tog jag några varv på gärdet med skotern och herr J fotade istället.
~ingen människa är lycklig om hon inte själv tror det~
Inatt jag drömde ...
jag drömde om mitt jobb inatt. Typ.
Jag drömde att jag hade ett par tre städar under en och samma dag. Och i drömmen alternerade det mellan att jag återberättade i efterhand med att jag stundom var på ena stället och städade och stundom på andra stället.
Iallafall så var jag hos en pedantisk dam. Hon var sur för att jag inte kommit förrän på eftermiddagen för hon vill alltid ha städen på förmiddagen. Nu gick hon efter och klagade på min städning. Hon flyttade en jättestor fåtölj som jag hade städat runt eftersom det inte gick att komma åt bättre än så. Men hon hittade såklart massor av grus under. Jag blev arg och påstod att hon hade lagt dit extra mycket grus bara för att kolla att jag gjorde mitt jobb och för att sabotera så jag inte skulle kunna göra mitt jobb.
På andra stället var jag hos en man och där var det också surt. Av samma anledning. Jag hade inte kommit i rätt tid. Han ville också haft städen på förmiddagen. Men det är lite oklart vad som var problemet vid själva städningen. Men jag vet att jag fick hämta extra såpa och så hade jag tagit av mig mina handskar men orkade inte ta på mig några handskar tillbaka när jag handskurade trägolvet. Sen däremellan så beklagade jag mig hos planeraren för att brukarna inte fått veta förutsättningarna inför att jag skulle komma. För min förmiddag hade varit fullsmockad med morgonjobb och en första städ före de här två städarna.
Rätt vad det var så ändrades drömmen och jag var inne på boendet istället. Jag vet inte om det var typ nån förflyttningsutbildning eller nåt sånt för jag var iallafall föremål för att bli flyttad från rullstol till säng. Men jag var plötsligt så trött och brydde mig inte om vad nån tyckte eller gjorde med mig. Så jag flyttades som ett kolli, totalt lealös och så plötsligt hade jag bäddats ner i sängen och då slog det mig att jag inte skulle kunna slå larm om jag inte längre ville ligga där. För eftersom jag inte rörde mig eller visade någon aktiv kommunikation med de omkring mig så hade de helt enkelt inte satt på mig någon larmknapp.
Tänkvärt att fundera på vad drömmen ville säga mig. Rent spontant direkt när jag vaknade till så tolkade jag det som att jag vänder ut och in på mig för att vara till lags men man kan aldrig vara alla till lags utan det enda som händer är att man kör helt slut på sig själv.
Fototriss - Träd
Veckans fototriss är TRÄD och häromdagen var jag ute på en kamerapromenad.
Solen sken och rimfrosten gnistrade överallt där solens strålar landade.
En björk fångade mitt intresse ...
Och jag insåg just att jag borde åka en sväng på en halvmil sisådär och fota den ultimata trädtrissen
Det är då man vet
När en uppgift tar hela dan att samla ihop sig för och genomföra.
Det är då man vet att man fortfarande inte är helt okej.
Självmedicinering
Vad kan vara bättre för en sargad själ än en underbart vacker dag. Om än lite kall. I morse visade mätaren på -12º ute och kaminen hade stannat under natten så det var 15º inne. Brrrr då vet man att man lever.
Med solsken i blick tog jag kameran och hunden och så gick vi på en kamerapromenad.
Jag blev så full i skratt åt hunden när jag fick se skägget
Under den knappa timme jag var ute så hann himlen ändra sig från klarblå till duvgrå så jag antar att mer snö är att vänta.
Nu är jag inne igen och kaminen är i gång så nu är temperaturen lite mer som den ska vara här inne. Och utomhus är den också mer okej. Även om det nu börjar sjunka nedåt när solen inte värmer lika mycket längre.
Fototriss - B som i ... del 2
Jag kom på att jag hade en perfekt B-triss liggandes i fotogömmorna.
Vid en kamerapromenad tidigare i vintras hittade jag en burk. Som nog har legat där ett tag. Dels med tanke på att något djur har tuggat lite på den ...
och dels för att det var ett tag sen de såg ut såhär. Minns ni att man kunde ta de där ölringarna och fästa ihop till långa kedjor?
Förvånansvärt välbevarad burk
Titta in här för fler fototrissar 
En dag i taget
Nytt försök idag att röra lite på mig
Ramlade in med fem minuter till godo innan afrodansen skulle börja. En välbehövlig timme för kroppen men huvudet hängde inte riktigt med. För många kombinationer att komma ihåg även om vi upprepade dem gång på gång så kände jag ett tag i mitten att jag blev stressad. Men jag lyckades skaka av mig känslan och dansade mig genom timmen. Det bästa är ändå när det är dags att varva ner och stretcha ut kroppen. Jag känner fortfarande av efter nackspärren och jag kände att jag var stel när det var dags att stretcha nackmusklerna och skuldrorna.
Efter träningen svängde jag förbi affären och jag skulle bara sitta kvar en stund i bilen och varva ner lite innan jag gick in. Men på den lilla stunden hann jag bli kall och lyckades såklart få tillbaka min nackspärr. Nästan med full styrka. Tack och lov att jag har en tid bokad på tisdag till naprapaten.
Jag använder självskanning när jag handlar om det finns möjlighet för det är så himla bekvämt. Allt packat och klart i påsar när man kommer fram till kassan och ska betala.
Idag blev det en delavstämning och hon som skulle kolla att det stämde konstaterade att jag hade en hel del frukt och grönsaker i min påse. Och så berömde hon mig och sa att jag var duktig. Haha ja det var ju slut på allt ungefär samtidigt. Delavstämning är inte så farligt. Beroende på hur mycket man handlat så handlar det om ungefär fem varor. Idag var det fyra. Och det stämde såklart. Mig veterligt har jag missat att skanna vid två tillfälllen.
Är det bara jag eller känns -5º mycket kallare nuförtiden? Har just kommit in efter att ha nattat pållarna och mina fingrar är som isglassar. Ja okej jag hade bara ett par fingervantar på mig men ändå.
Snögubben i början av inlägget var det första jag orkade ta mig för som projekt när jag nu gick hem från jobbet. Det var under dagarna med tö och snöfall. Han kroknade rätt snabbt i värmen men jag hann få han på bild iallafall innan han blev tandlös och riktigt puckelryggig.
Man tager vad man haver. Som några övermogna coctailtomater till ögon och mun. Så får vi se till sommaren om det kommer att växa upp tomatplantor där.
ingen ordning på allting
När allting går tvärsemot vad man planerat och tänkt.
Jag hade bestämt att jag skulle åka på zumba ikväll. Men jag behövde hjälp med att få upp tanklocket som frusit fast sen sist jag tankade. När jag åkte hem igår så tändes lampan men jag kunde inte tanka eftersom det satt fast så jag fick åka hem i ogjort ärende.
Nu väntade jag in herr J som skulle hjälpa mig o få upp locket. Vi glömde fixa det igår fast vi hade tänkt så från början.
Locket kärvade och jag kände mig stressad för att tiden rusade iväg och med all den här snön så vill man ha lite extra marginal. När locket väl var uppbrutet från all is och jag var på väg så kom jag på att jag glömt mina träningsskor men tänkte att jag kan zumba barfota så jag åkte vidare.
Ja vad står inte mitt i vägen om inte en stor nedrans lastbil. De håller på och kör timmer från skogen i skytteltrafik just nu och såklart hade den här bilen parkerat precis på den väg i fyrvägskorsningen som jag skulle ta. Med ett långt släp så kunde han inte flytta sig heller utan jag fick snällt välja en annan väg som också leder ut på stora vägen men som i mitt fall betydde rejäl försening. Och eftersom jag inte ville chansa att åka på ångorna in till stan så insåg jag att loppet var kört.
On the positive side: bilen är tankad nu iallafall. I morgon är det afrodans istället och ja, jag får väl trösta mig med lite afro istället.
Jag tog med mig kameran ut i hästhagen vid lunchfodringen och istället för att låta dem äta sin mat direkt så fick de springa lite först. Jag ställde mig att vakta höpåsen och så drev jag på dem lite. Hungriga pållar var lättflyttade pållar. Och jag fick några okej bilder. Tyvärr lite för mörka för att vara optimala men med instagram och lite filter så kan man ljusa upp rätt bra.
Dallas är inte den som är den. Han har ingen respekt för hundar utan tycker att de minsann ska veta hut. Inte så han är elak men han gillar att springa emot dem och få dem att flytta sig för honom. Han är ju den lågrangade i hagen som alltid får flytta sig så jag förstår att han också vill få flytta på nån.
Den här bilden av Texas gillar jag skarpt. Gillar hur han måste vräka sig fram i snön på sina korta ben.
De får ju träna på höga benlyft iallafall haha
Fototriss - B som i ...
Blöt ponny
Blandras - schämthund = schäfer + jämthund
Doktorns ordination
För första gången på länge har jag något som kanske skulle kunna kallas för en plan.
Jag var till familjeläkaren igår. En vikarierande distriktsläkare med ett namn som jag inte kan stava till, än mindre uttala. Säga vad man säga vill men jag skulle önska att det inte var sån rotation på läkare att man i princip aldrig får träffa samma läkare mer än en gång.
Jag hörde en kvinna muttra till sin kompis när de båda träffat sina läkare att nu är det illa när de tar in pensionerade läkare som inte säger ett ord. Och den andra hade fått träffa sin gamla ortoped.
Jag tjuvlyssnade inte. Det var i väntrummet och jag satt där. Och ångesten åkte berg- och dalbana inuti mig. 20 minuter efter utsatt tid blev jag inropad. Då hade jag avverkat känslor av allt från att vilja rusa därifrån, kräkas och krypa ihop till en boll och vyssja mig själv. Väntrummet var nästan fullt när jag kom in där. Men innan det var min tur hade alla utom en blivit inropade. Han frågade vilken tid jag skulle vara där och vi konstaterade att vi båda väntat minst en kvart. En del människor tycker att tystnad är obekvämt och jag bara fasade för att han skulle fråga varför jag var där.
Som en isbrytare liksom.
Brrrr.
Tack och lov höll han klaffen.
Väl inne på läkarens kontor kom frågan om vad som felas mig. Och jag blev blank. Inte ett ord kunde jag komma på om hur jag kände. Gråten tryckte plötsligt på och så for allt ur mig. Osorterat och virrigt och jag vet inte om han förstod hälften. Kanske trodde han att jag var en hysterika för han skrev ut lugnande till mig som jag inte frågade vad det var för något. Jag trodde kanske att jag skulle få atarax för det är lugnande och inte beroendeframkallande. Inte förrän jag tagit ut tabletterna från apoteket förstod jag att det var inte alls roliga piller. En snabb sökning gjorde att jag absolut inte vill ta en endaste liten en. Tur att de inte var ohemult dyra.
Men han sa en sak som jag tog fasta på. Han sa att jag skulle inte göra nånting utom det jag VILL göra. För att göra något som man har ett motstånd till är stressframkallande och det var inte bra för mig i det här läget.
Vetskapen om att jag nu är sjukskriven månaden ut gör att det ändå känns lite lättare. Lättare att komma upp på mina fötter igen. Att försöka få nån ordning i oordningen.
Idag är första dagen av resten av mitt liv
