Först så går det upp så går det ner

Ja just nu känns det som att jag åker nedåt i berg- och dalbanan. 

 

Totalt oinspirerad till allt och inget. Så fort jag försöker göra nåt så nog fasen blir det bakslag.

 

Det känns lite som i fångarna på fortet där de har den där utmaningen där man ska fylla vatten i en tunna. Men för att nå dit så måste man sträcka ut ett gummiband som är spänt runt magen. Och jag försöker förtvivlat fylla i vatten i tunnan men jäklar i mig vilken schvung det är när man tappar taget och åker baklänges. Rätt in i väggen där bandet är fäst.

 

Jag är lite avslagen just nu. 

 

E tycker att jag är jättetråkig. Hon vill titta på dr Who med mig men jag orkar inte samla ihop mig. Jag VEET att jag kommer att älska det bara jag väl är där. Men jag kan inte, orkar inte, säga ja det gör vi. 

 

Istället sitter jag här framför datorn och spelar totalt idiotiska escape-games där man ska hitta ledtrådar och därigenom ta sig ut ur ett rum eller en bil eller vart man nu har fastnat. Lagom intelligensbefriande. Tills det också ger mig huvudvärk för att hjärnan kokar.

 

Och mina sociala skills är på minus. Orkar knappt genomföra ett samtal med folk som kommer hem till oss. Tack och lov att herr J sa att jag var sjuk när en granne ville komma över och hänga med mig. Jag orkar inte hänga. Inte ens en kort stund. Än mindre flera timmar. Inte idag iallafall.

 

 

 

 

 

Som jag känner igen mig, helt omöjligt att hitta den där lilla lilla orken för att göra något och att vara social finns liksom inte på kartan.
Tänk att man kan bli så trött bara genom att bara ha folk omkring sig.
För Linns skull tvingade jag mig att följa med på skridskodisco i lördags, efter de två timmarna vid skridskorinken kände jag mig som om jag blivit överkörd av en bulldozer och ändå tyckte jag att det var rätt trevligt när vi väl var där... Strange...