...
Jag läste till undersköterska och sålde min själ.
Aldrig behöver jag gå arbetslös för det behövs alltid folk i vården.
Men jag kommer heller aldrig att få gå en arbetsmarknadspolitisk utbildning till grävmaskinist, lastbilschaufför eller nåt annat av just den anledningen.
Jag har sålt min själ till att ständigt förväntas stå redo att hoppa in, avstå ledig dag, jobba helg, jobba dubbla pass osv utan extra ersättning helst.
Nejdå, jag är inte alls bitter över att ha jobbat hela midsommarhelgen medan folk njutit av vackert väder och lata dagar med släkt, vänner och bekanta.
Det gör mig egentligen ingenting men när vädret slog om till kanon och jag kommer hem för trött för att ens orka vara vaken, än mindre vara ute.
Jag är inte bitter. Bara väldigt less
Mvh Häxan surtant
Wassup
Så gick tiden igen
Kriget kom
Men samma dag åkte jag med min vän S på äventyr
Gränna var målet
Samma dag åkte en annan människa med sin vän mot samma mål men med en helt annan startposition.
Vi tog en promenad
Och till slut packade vi in oss i bilarna igen. Men i vårt sällskap hade vi blivit en till.
Och i den andra bilen var det nu en mindre.
En fyrbent ny vän flyttade den dagen in hos mig
Hon gillar kakor. Så vad kunde passat bättre?
Hundkaka så ingen behöver säga att choklad är dåligt för hundar
Tankar
Jobba äta sova dö
Pandemi restriktioner karantän
Jobba jobba jobba
Leva för att jobba eller jobba för att leva?
Det här inlägget började jag skriva på för ett tag sen. Sen stängde jag ner sidan och fortsatte min vandring i hamsterhjulet.
Tills jag vaknade en natt med sprängande huvudvärk. Den gav sig inte trots att jag gick upp o tog medel för att mota den. En dryg timme senare var jag fortfarande vaken. Med samma huvudvärk
Kaffe missinassen och mer piller fick mig att glömma huvudvärken såpass att jag kunde somna.
Men sen sjukanmälde jag mig.
Förkyld även om det baske mig inte velat bli annat än retsamt snorig ibland, trött, rethosta, hals som sticker, viss feberkänsla men ingen temp att tala om. Noll ork.
Gjort så många covidtest att jag till slut trodde kroppen skulle tillverka ett kroppseget corona bara för att få slippa fler pinnar i näsan.
Nej, jag tror bara att till slut fick kroppen nog o sa nu vilar du. Det snurrade på i 180. Såpass att jag inte hann göra något öht här hemma. Laga mat? Nä. Den låg o blev förstörd i kylen för jag var aldrig hemma så jag hann göra nåt med den eller orkade när jag väl va ledig.
Så många tvådagarsledigheter som blev spräcka o i slutänden bara blev en dag. Så många dagpass som förlängdes till hela dagar 7-22. Ibland med en långrast i mitten men inte alltid.
Så näe. Jag kanske inte var sjukare än att jag kunnat jobba den här helgen. Men det kändes som jag var på väg att bli så sjuk när jag tog beslutet. Men jag tänker inte ha dåligt samvete. För jag har inte varit hemma för familjekarantän en enda gång. Inte vabat. Inte varit hemma sjuk själv på jag vet inte när. O jag har kastat mig ur sängen och varit på plats på jobbet med 47 min från ringsignal till inlogg. Betänk då att restiden äter 30 av dessa minuter.
Väldigt ofta är jag alldeles för lite ego. Allt för ofta ger jag bara liiite till o hoppas att belöningen kommer snart.
Tiger still, biter ihop.
Imorgon är det återigen dags för en sån där dag som sänker mig och mitt humör. Hypen med hjärtan kan inte missas. Om jag inte ska gå helt off grid. Stänga ner alla sociala medier och gömma mig under en sten tills allt är över.
Nä jag vet. Väldigt få kommer ha en perfekt dag imorgon. Men desto fler kommer ge sken av hur perfekt den är.
Svårt att sålla i flödena av geléhjärtan, rosor, middagar, bakelser, biobesök eller bara "mysiga" hemmakvällar. Min hjärna klarar inte av att väggen på Instagram med lovely moments är fraktioner från så många olika. Näe. Jag ser bara den färdiga mosaiken av den o den o dens "kolla så underbart"
Sorry för kräksigt avslut
Ge mig DITT bästa tips på hur jag ska få en underbar dag. Va anonym om du vill i kommentarerna här nere
På onsdag satsar jag på att vara back in business igen. Pigg o alert på jobbet. Med bara en uppförsbacke kvar mentalt innan Vårdagjämningen tippar över o dagen vinner över natten. Ja jag har en mental ovilja till att fylla år och den inträffar då.
Tänd ett ljus
Tände ett ljus för alla som gått före
Tände ett ljus för alla som är saknade
O när jag stod där. Med tändstickan mot veken så började en hund skälla nånstans i närheten. Ett sånt där förtvivlat skall. Hysteriskt.
Medan jag gick tillbaka till bilen fortsatte skallet. Så stannade jag. Lyssnade och kände saknaden välla upp inom hela mig. Och i samma stund tystnade det.
Han fattas mig varenda dag
Han skulle inte gå än.
Han var min bästa vän
Reklam
Alltså bloggen är inte lättläst alls. Jag förstår det. Bloggplattformen slänger in reklam så det är mer reklam än innehåll i varje inlägg.
Om ni vill veta så tycker jag att det är oerhört smaklöst att lägga reklam i ett inlägg.
Ja men visst. Om det hamnar reklam mellan varje inlägg so be it. Men 4,5,6 eller ännu fler reklamavbrott i _V_A_R_J_E_ jäkla inlägg.
S M A K L Ö S T
Skämmes tamefan
På ren svenska
Jo jag vet att det är gratis och det är därför jag inte har nåt att säga om att det förekommer. Men det finns väl en gräns för när man skäms? Det är alltså inte jag som bestämmer hur mycket eller vad som görs reklam för. Jag tjänar inte heller en enda krona på skiten.
Måndag igen
Huvudvärk
Fortfarande inte helt 100 i kroppen
Eller jag vet inte vad som är bara förkylningen o vad som är klimakteriekossa o vad som är ren o skär deprimerad latmask just nu.
Hahaha jaaaa. Så trött i skallen just nu.
Monday
När jag låg där i soffan o vilade mig frisk(are) så pillade jag lite med bilder också.
Den här bilden är två bilder som är ihopslagna och ändrade i färg. Bara kul att ta ut svängarna ibland o se vad det kan bli av det.
Jag har inget PS utan för tillfället är det bara i snapseed o det begränsar ju vad man kan o inte kan men man kan ganska mycket ändå.
Min utbrända hjärna orkar inte lära sig Photoshop just nu iallafall. Jag vet vad jag vill o när jag inte klarar det på en gång eller vet att jag gjort något o sen inte kan återskapa den effekten igen så blir jag bara frustrerad. Därför håller jag mig till snapseed.
I förra inlägget hade jag dessutom en twistad variant av bilden. Det finns en app som heter tiny planet.
Måndag hörni
Ny vecka - nya äventyr
Igår var jag med o hämtade ett piano. Tungt som *infoga valfritt kraftuttryck*
Mancold
O för den som undrar så var det bara en helt vanlig jäkla mancold. De ska inte föraktas heller
Värme, vila och vätska fast mest vila, vila och vila har gjort att *peppar peppar* symptomen har gått över rätt bra. Vilar mig iform kan man säga.
30 dagar
En månad idag sedan jag fick åka hem utan min lilla fjant.
En månad sen jag fick fatta ett tungt beslut att låta honom somna en sista gång.
Min vackra pralin ❤️
Sen i söndagskväll har jag lånat en liten trasselsudd.
Så diametralt olika.
Igårkväll när jag såg hur han istället för sin lilla fluffiga bädd konstant väljer Kodjos o jag började berätta för honom att fjanten inte finns mer så brast det för mig och jag grät. Sorgen som liksom kapslat in sig hittade en väg ut.
Men det är nog bra att jag fått låna lille Raffe. För nu kan jag gå ut i skogen. Det gick inte att gå längs våra stigar ensam.
Fjanten fick ytterst sällan ligga i soffan. Dels för att jag nånstans tycker att de kan hålla sig på golvet och i sin bädd eftersom de inte bryr sig om de hoppar upp med leriga tassar eller inte. Och dels för att fjanten kunde få för sig att bli tjurig väldigt snabbt och då kunde en tå eller två få sig en smäll. Hände aldrig mig men jag visste hur snabbt hans humör svängde från akut kärlekskramp till mätt.
Jag tar det dag för dag. Och stund för stund.
Sjukstuga
Vaknade igår morse o insåg att det där emliga jag känt av. Fryssen o trött. Jo det var faktiskt nåt som nu brutit ut.
Somnade ifrån att boka test igår o det var väl tur att jag inte bokade nåt till på fm idag för gissa om huvudet sprängde imorse.
Tog piller o la mig igen o sov ett antal timmar. Innan jag vaknade o kände mig okej nog att orka åka iväg o lämna ett test. Det fanns gott om tider att boka så jag valde en tid så jag skulle hinna äta frukost o så.
Jag har ju varit oförskämt förskonad från den här proceduren.
Men men.
Snart vet vi. Om det är covid eller bara en mancold.
Äventyrsdags
Hur jobbar du helgen den 9-10 kom frågan för ett tag sen.
Får vi boka dig då var fortsättningsfrågan.
En kombinerad födelsedagsresa och pigga upp efter hundförlust. Ja en hade fyllt och en (jag) saknar fortfarande den där fyrbenta kamraten. Eller han är saknad av fler än bara mig.
Jag visste i typ vanlig ordning inte målet på vår resa.
En av rutorna i bilbingot gav ju ändå en ledtråd om vi var på väg norrut eller söderöver.
Vi stannade för mat på Max i Falun och sen behövde hon den där lekledaren uppsöka ett apotek och tänka sig att jag visste ju hur man hittar till Britsarvet där ett helgöppet apotek fanns.
Nåja, nu var det ju några år sen jag faktiskt åkte på vägarna i Falun så vi kanske råkade komma lite snett bland gatorna men vi kom rätt ändå. Men jag kanske inte ska ta anställning som GPS 😂🙈
Här framme ska vi svänga.... Tror jag, jo det ska vi.... Kanske, eventuellt, jooo, nej nu kom vi nog fel men det gör inget för det går den här vägen också.
Lite så lät jag 😂🙈
Sen visade det sig att vi skulle bo i Falun också. På hotell Falun.
Vi bestämde oss för att gå på bio och det fanns ju en film som jag gärna ville se.
The Father
Helt ärligt tycker jag att den här filmen borde ALLA som jobbar med gamla människor se.
Sen åkte vi tillbaka och mellanlandade på hotellet en snabbis innan vi gick ner på stan för en bit mat. Eller först åkte vi upp till toppen av backen och kollade utsikten från Lugnet.
Vi kan ju aldrig bara gå raka vägen till ett ställe o sen raka vägen hem igen. Nej vi kanske stannade för lite foto 🙈
God mat, mindre bra musik mellan varven, och priset var helt okej.
Sen, kan ni aaaaldrig gissa. Men vi gick ett varv för lite mer foto innan vi gick hem. 😁
Jag är förbaskat dålig på att fota hotellrum så det enda bildbeviset på själva rummet är sänggaveln som jag fotade för inspiration 😂
Iallafall hade jag visst somnat på två röda men satt mig upp o sagt åt M att hon väckte hela hotellet när hon skulle stänga fönstret som jag hade öppnat för att jag är så himla varm av mig. Sen la jag mig o somnade om lika fort igen. Jag har iiinget minne av det 😂.
Hotellfrukost är ändå nåt extra. Jag äter så jag skäms. Och sen lite till. Man gör ju aldrig såna extravaganser hemma. Eller rättare sagt, jag gör aldrig det iallafall.
Men jag har bestämt mig för att jag ska bli bättre på att göra såna äventyr. Sova på hotell o äta gott bara för att jag kan.
Hittade en låt idag som säger det så bra. Leva nu för vi kan va döda imorgon.
"I don't wanna live life on the low
'Cause we could be dead
Be dead tomorrow
I just wanna feel like I'm alive today
I don't wanna live life moving slow
'Cause we could be dead
Be dead tomorrow
I just wanna feel like I'm alive today"
Solence heter gruppen. Hittade den via insta story (tack Mackan).
Kan ni gissa vad vi gjorde sen?
Svårt va?
Jag har köpt en fjärrutlösare till mobilkameran som jag testade här. Mindre spring som när man sätter timer på 10s, skyndar sig o ändå får bajsbilder bara.
Sen åkte vi över Borlänge o Säter hem o ja man kan väl inte passera Säter utan att kolla om det står kvar.
Den här helgen är det jobb istället för äventyr
Monday
Jag har haft så många tvivel. Ifrågasatt min magkänsla. Bävat för obduktionsrapporten.
Hunnit vända o vrida det tusen gånger. Gjorde jag rätt. Eller var det egentligen inte alls så farligt som den första röntgen gjorde gällande?
Igår fick jag den preliminära rapporten via sms precis medan jag tog exakt den här bilden.
De hade funnit en 15x15x17 cm stor nybildning i mjälten som rupturerat med fritt blod i bukhålan.
Han hade med största sannolikhet aldrig klarat en operation kan jag utläsa mellan raderna.
Han var en tickande bomb. Det kunde lika gärna hänt på hinderbanan under Muddy paws.
Min ångest släppte. Han fick vara vild och vacker in i det sista. Två dagar innan han fick somna var det en övertaggad superlycklig kelpie som letade upp saker i hagen och sprang ikapp med vinden och medan jag förberedde banan hörde jag hans tjut inifrån huset eftersom han visste vad som väntade. Han gjorde fyrfotaskutt i kopplet på vägen dit medan han spårade mina steg från hagen för att energin sprutade ur varje cell.
Den hunden levde verkligen till fullo, varje sekund.
Sunday
Idag är ingen bra dag
Vi skulle ha sprungit k9-biathlon i Runsten muddy paws
Istället är jag hemma
Ensam
Utan hund
Utan plan för dagen
Igår fick jag följa med ut till en stuga helt off grid o grilla
Det var behövligt att få komma ut och få något annat att tänka på
Vad hjälper det att solen skiner när jag inte vill göra något för allt påminner om en liten hund som inte finns
...
Och tiden stod still
För en sekund och i en evighet
Universum skakade till. Allting vreds en bit och ingenting är längre som förut.
Idag faller tunga droppar. Regnet slår mot rutan. I ett långsamt rytmiskt lågmält smattrande
Tårarna rinner över kinderna ner i kudden
Insikten att han aldrig mer, vrider sig i mitt inre. Hålet är stort som en galax och jag undrar bara vad som hände.
Hur kan en liten hund ha varit hela världen?
Vad gör jag nu?
Förändring får oss att växa.
Tack för att du litar på att jag kan klara mig själv nu.
Hela världen utanför mitt fönster gråter idag
Tills vi möts igen
Han fattas mig
Så gick jag ut genom dörrarna med ett tomt koppel i handen.
Nånstans visste jag det redan innan jag hunnit fram till djursjukhuset med honom. Att han inte skulle följa med hem igen. Nånsin.
Livet är orättvist. Men jag fick 5 år tillsammans med min bästa vän.
Ett nytt kapitel i min livets bok. Nytt blad. Nya äventyr. Och kelpien var inte menad att följa med in i det nya kapitlet.
Lika hastigt som han kom in i mitt liv. Lika hastigt försvann han.
Efter att ha blivit dålig på tisdagskvällen efter vad jag trodde var en soppåse-raid åkte vi till Ultuna.
En röntgenundersökning senare kom veterinären in på undersökningsrummet och sa att de funnit något. Eftersom undersökningen gjordes för att se så inget satt fast i mage-tarm om han ätit något olämpligt så var min första tanke såklart att det var vad de funnit. Tills han fortsatte "utanför magsäcken"
Jag tänkte att vad har han ätit som kunnat penetrera magsäcken. Tills jag fick se röntgenbilden.
En tumör. Mest troligt på mjälten utifrån vad han kunde se på en röntgenbild. 14 cm mätte han upp den till.
Han förklarade att en tumör där kan komma smygande så man inget märker och sen ganska snabbt växa sig stor och bli ett problem.
Tankarna rusade. Veterinären förklarade vilka alternativ jag hade. Och han började med att berätta vad mer man måste göra för att säkert se exakt var den satt och om den var elakartad eller inte. Endast genom att skicka iväg en bit till labb skulle det gå att faställlas och tillståndet var ju akut så en operation hade krävts. Mest troligt hade han behövt blod. Det kunde vara metastaser o då kan man ändå inget göra och det fanns en särskild cancerform där förväntad livslängd även vid operation hade varit några månader max.
Jag bestämde mig direkt. Inget onödigt lidande.
Hundvärldens svar på Peter Pan skulle få slippa bli gammal i sinnet. Han levde varje minut till fullo. Han hade hunnit få en livstid av äventyr.
Med mig på ena sidan och S på andra somnade han en sista gång.
Nu springer han ikapp med vinden på de evigt gröna ängarna. Hans kompisar som tassat före, himlar åter med ögonen åt kelpien som ligger på lur i det höga gräset för att sen få rusa fram o skrämmas. Kelpien som growlar och låter farlig med en lång pinne mellan tänderna medan han försöker springa och balansera pinnen utan att den fastnar i något.
Tack vännen, tack för allt
“
Birk såg sej om i skymningsskogen, och han blev underlig till mods, varför visste han inte. Förstod inte att det han kände nästan som en liten sorg i bröstet, det var bara sommarkvällens skönhet och frid, ingenting annat. ”Den här sommarn”, sa han och såg på Ronja. ”Ja, den här sommarn ska jag bära med mej till livets slut, det vet jag.
”Ur Ronja Rövardotter
Kodjo Vildhjärta
2012-05-27 - 2021-09-22
Fredagsmys
Gick ut i skogen
Alltid lika skönt för själen
Och får jag fånga en bild eller tre så blir det ännu bättre
Måndag
"Fall seven times - stand up eight"
Igår var det 5 år sedan.
Fem år sen jag var inbokad på ett möte.
Med läkare, fk och chef för att utvärdera och göra upp en plan för min fortsatta återgång i arbete efter sjukskrivning för utmattningsdepression.
"the harder you fall - the higher you bounce"
Och jag föll. Kraschlandade i en våt fläck.
Så oerhört tacksam för alla som funnits där. Som finns där. Ingen nämnd och ingen glömd.
Idag är första dagen av resten av mitt liv.
Varje dag. En kamp att leva. Oftast kämpar jag bara för att överleva. Men det finns små stunder i allt där jag faktiskt lever. Jag kanske bara är i stunden. Men jag ÄR just där och då.
"Jag vill tacka livet som gett mig så mycket." En klyscha, en rad i en låt. Men ändå så precis. Utan svårigheter att kämpa igenom hade jag inte vetat hur stark jag ändå kan vara - ibland.
Det är inte målet som är målet med resan. Ibland glömmer jag bort det.
Hösten är inte min favoritårstid. Vårbarn som jag är. Hösten betyder mörker o kyla. Jag har sagt det förut så jag behöver inte tjata om det igen. Inte idag.
Jag tar lite mer kaffe och njuter av att se solen. Som ni kan se på bilden så har solen varit rätt frånvarande o regnet rätt närvarande under helgen. 10 mm säger min regnmätare sen jag tömde den. Hmmm frågan är bara exakt när jag tömde den 😅🙈 men det var nån gång under helgen iallafall.
Jobbkväll på schemat.
Torsdag och tankar
September
Smaka på ordet
Det smakar höst
Eller hur?
Blah
Jaja jag vet att folk som älskar hösten säger att det blir så mysigt när man kan få tända ljus igen. Krypa upp i soffan med en kopp te, kaffe, varm choklad, glas vin (insert choice of your own) o vira in sig i en filt.
Nope
Mycket mysigare att ligga i en hängmatta en solig vindstilla dag med en bok som man låtsas läsa i o slumra en stund. Eller cykla till sjön en kväll efter 22:00 och se solnedgången.
Jo, jag njuter av vad hösten har att erbjuda. Jag är inte surkärring intill idioti. Jag vet att om jag inte njuter av vad som erbjuds så blir livet förbannat långt och embarmligt tråååkigt. Så låt mig få sucka över att solen går ner före 20:00 och att kvällarna är råa o regnet alldeles för mycket. Jag kommer ändå fånga skönheten jag ser. När jag ser den.
Häromkvällen tog jag min uppblåsbara Barbara, eller nä, bräda menar jag 😁 till sjön utan fjant. Jag behöver få egentid med brädan för att lära mig manövrera utan att vara osams med en kelpie som har noll koll på var baktassarna är o riskerar endera ramla i mitt ute i långt som f-n till land eller bestämma sig för att sitta i mammas knä.
Magiskt vacker kväll och helt vindstilla. Perfekt SUP-väder med andra ord.
Idag är det min enda lediga dag den här veckan
Massor som måste göras
Just nu är det massor överlag. Min hjärna brinner. Men men. Så galet trött och handlingsförlamad rent allmänt. En liten stock rakt över stigen blir Berlinmuren med taggtråd och allt för mig. Om vi ska snacka metaforiskt.
Micropauserna med en stunds foto, paddla, cykla, träna, promenera blir andningshål som får mig att ändå fortsätta försöka överleva tills jag är tillbaka och känner att jag lever igen.
Jag inbillar mig ibland att jag ser ljuset i tunneln. Men det blinkar och fladdrar så ibland tror jag raka motsatsen.
Tack till ALLA som på ett eller annat sätt finns där.
Torsdagstankar
Hade minst 3 stycken av de här surrande i hallen igårkväll
Odjur
Ja efter att ha blivit helt oprovocerat stucken av en som förvisso vaktade sitt bo som jag råkade gå förbi utan att veta om dess existens så är jag supermisstänksam mot alla dessa individer för tillfället.
Det gör fortfarande ont på stickstället om jag till exempel spolar handen i kallt vatten. O ja jag orkar inte spola fram varmvattnet innan jag börjar tvätta händerna o så. Vattnet blir varmt medan jag tvättar 😅
Igår premiärpaddlade jag. Tillsammans med fjant. Det gick förvånansvärt bra.
Men han påvisade behovet av en flytväst omgående genom att plurra. Inte bara en gång utan två gånger 😂
Jo hundar kan simma. Det kan jag med. Men flytväst är ändå bra skit.
Jag hann aldrig köpa en i samband med att jag köpte min väst o själva supen. Det var så sent på dagen att de hann stänga. Jo jag är sån, så jag glider in i sista minuten för att köpa saker. Iallafall när jag velar fram och tillbaka på om jag verkligen behöver och inte bara villhöver väldigt mycket. Då får ödet bestämma. Finns saken kvar precis innan stängning så var det menat. 😂😁
Typ så
Jag vet. Jag är inte riktigt riktig. Nånstans. Men det går ändå. Får gå.
I tisdags skrek kroppen efter hård belastning så jag lyfte skrot. Bilden är från när jag värmde upp o larvade mig
Idag har jag en grym träningsvärk. Det brukar vara jäkligast dag 2 efter ett pass. Jo tack. Det känner jag.
Jag mår alltid så bra efteråt. Så varför jag låtit det rinna ut i sanden lite är egentligen obegripligt.
Idag har jag ledig dag. Tog en rejäl sovmorgon och får betala priset med huvudvärk.
Kaffe
Kaffe
Och ännu mer kaffe
Så går nog den här dagen också
Insomnia (sorry för ett mörkt inlägg)
Omöjligt att få sova
Somnar gör jag. Och vaknar lika fort. För i samma stund som jag somnar stänger kroppen ner allt. Inklusive min andning tydligen.
Och så vaknar jag när kroppen vill ta ett andetag o jag känner att det inte kommer räcka till med att andas genom näsan.
Det är massor som rusar genom mitt huvud just nu. Massor som måste bearbetas. Jag har kommit till ett vägskäl. Utbränd är nära igen. Efter två gånger in i väggen är det inte långt bort nånsin.
Min vilja att alltid vara till lags. Aldrig be om hjälp. Aldrig vara till besvär. Ta ett steg tillbaka från vad jag vill, vad jag behöver. Bita ihop. Skrika tyst inom mig istället för att säga rakt ut. För jag vill inte såra andra. För att jag vill inte förnedra mig själv med att bli nekad.
Till slut glömmer visst kroppen bort det mest basala. - Andas. För att jag tryckt bort allt vad behov heter.
Jag har druckit grönt te. Gjort på hallonblad. Eftersom jag läste att det innehåller oxytocin. Ett hormon som bland annat utsöndras av att få en kram. Bara det liksom. Absurt egentligen.
Vägskälet? Leva eller dö. Om jag inte sätter ner foten för min egen skull så dör jag på kuppen. Det är så det känns.
Jag glömmer andas o förr eller senare kanske den där andningsreflexen fallerar.
Eller så får jag en blodpropp eller en blödning på något vitalt ställe. Jag har en tendens att få små spontanbristningar i blodkärlen. Främst fingrarna men även fötterna. Förra året hade jag ett ställe under stortån som ständigt var svullet och ömt pga att det spontanbrast. Det börjar som pirr och klåda. Sen när man gnider stället så smärtar det till och ett blåmärke uppstår. Ibland känns det som en knöl (ser ut som en knöl också ibland) innan. Jag tänker att nån dag kommer en sån bristning ske typ i hjärnan istället för ett finger. Kanske pga stresspåslaget.
Och mitt i allt så har jag ett sånt dåligt samvete över att jag inte längre orkar köra på i 190 knyck o trolla med knäna. Att jag kommit till stupet o står där o hänger utan o veta om jag bromsade i tid eller om jag kommer falla.
Nåja.
Let's hope I know how to bounce
Jag ska göra ett nytt försök med sömnen. Även om jag nånstans i gömmorna har piller som skulle hjälpa mig somna så vill jag inte ta det när jag inte får andas som jag ska. Nästan så att jag är lite rädd för att somna. För att faktiskt inte kunna vakna när kroppen skriker om syre
