En dag kvar på året. 

 

Fick ordning på bilägarskapet idag iallafall. Teknikens under är ju bra ibland iallafall. Vi gjorde ägarbytet över nätet. Han hade fått hem rätt papper med behörighetskoden. Vi satt vid varsin dator och skrev via messenger och han tog mina körkortsuppgifter så han kunde knappa in ägarbytet från sig. Vips var det klart. O försäkring kan man också teckna över nätet på 5 minuter utan att prata med någon levandes varelse. 

 

Slängde in kollohunden i duschen idag o skrubbade in honom från topp till tå med såpvatten. Såpa sägs ha läkande effekt på sår och ska vara både antibakteriellt och antiseptiskt. De har faktiskt gjort tester med såpa för att läka bensår och det är så effektivt att såren läker för fort och inte hinner läka ut från botten och utåt. Iallafall var han lagom nöjd med behandlingen men jag lät mig inte bevekas. Jag förstår inte hur det kan vara jobbigare att stå i en dusch med tempererat vatten än att simma runt i vatten som bara är hälften så tempererat. 

 

Åkte in till stan och shoppade lite smått till i morgon. Vi tänkte tacos som mat och mandeltårta som efterrätt. O så lite nötter och chips som snacks. Ostbågar till katten. Haha, ja faktiskt. Enza är galen i ostbågar och varenda gång hon hör en snackspåse prassla så tror hon att det är ostbågar och kommer som ett skott och ska ha. Det känns så elakt de gånger som det visar sig bara vara lättsaltade chips. Jag gillar också ostbågar såklart men den här gången åkte påsen ner i korgen för kattens skull främst. Jag har nämligen en påse lättsaltade chips här hemma redan som kommer att räcka åt mig i morgon också.

Okej. Jag fick huvudet upp och fötterna ner och så sparkade jag den där ångesten nånstans där solen aldrig skiner. Det funkade såpass att den kröp undan en stund iaf.

 

Jag tog en koppelpromenad med kollohunden. Ja han ville inte hålla sig så jag såg var han var annars och han har fortfarande dille på att slicka, slicka, slicka. Som ni kan se på första bilden. Armbågarna ska också putsas. 

Gårdagen var en blaha-dag. 

 

Isbark över hela gården så man kunde knappt gå. E åkte till sin far o sen åker hon raka vägen hem igen idag. 

 

Ångest över allt idag. Men pengar mest.

 

Jag får skylla mig själv för att inte ha orkat ta tag i fk o deras ansökningar hit o dit. Det blev gjort för sent o jag fick ersättning för fem (5) dagar. 

 

Vet ni hur lite pengar det är? Förbaskat lite pengar är det. 

 

Men som sagt. Jag kan inte skylla på någon annan.

 

Det finns ett talesätt.

 

Om problemen kan lösas, varför oroa sig.

Om problemen inte kan lösas, varför oroa sig.

 

Jag är i vad jag är. Det kan jag inte fysiskt påverka här o nu så varför dränera mig själv på ALL energi? Ptja, varför ...

 

Jag känner mig som om jag hade skygglappar modell LARGEdeluxe (tänk typ kika genom en bakvänd tratt) och stelopererad så jag inte kan vrida på huvudet och alltså bara går jag rakt fram. Kommer ett hinder ivägen så står jag där o trampar mot hindret och kan inte korrigera. Ett träd blir samma hinder som en hög lång mur. Jag ser inte skillnaden och heller inte lösningen. 

 

Idag är det iallafall inte lika kallt så kanske isbarken blåst bort så jag kan gå ut o röra på fläsket. 

 

Dags att sammanfatta året som gått kanske.

 

2016 har varit ett riktigt omvälvande år för mig. Det har hänt massor. 

 

En hel massa av sånt som är mindre roligt eller rent av riktigt skit. Men även sånt som är roligt och bra.

 

Januari:

 

Gick in i det nya året med att ändra min status på fb till "singel" men jag valde att inte basunera ut det så det var nog inte många som märkte något. 

Kollohunden gillar inte att man pillar på hans ädlare delar. Kollohunden vill få sköta det själv men med viss övertalning så får jag på nåder hjälpa honom. 

Min dotter köpte plåster åt mig. Som jag kan använda när inte hon finns i närheten för att trösta och stötta. <3

 

Temporära tatueringar med motiverande citat och uppiggande ord.

 

Min son köpte en ask choklad. Och choklad är också kärlek. Iallafall om det är en choklad som jag tycker om. Och dumlekolor gillar jag.

Dotra ville gå på bio med mig så vi åkte till V-ås och tittade på "Fantastic beasts and where to find them".

 

Den höll vad trailern lovade.

 

Kollohunden mår efter omständigheterna okej. Inte samma sorglösa filur som vanligt. Han är bakskygg och ser ut som om man just lovat att strimla honom och servera i pitabröd. Dessutom vägrar han tro på vettens ord att han skulle ha slickat sig till det där alldeles på egen hand.

 

Två gånger om dagen har vi diskussioner om utifall jag ska få peta, kolla, tvätta och smörja. Tratten är också väldigt obehaglig och han ser så förvirrad och ledsen ut

Tur i oturen att jag är ledig hela veckan så jag kan vara hemma o passa på honom.

 

Ett missinasseninlägg. 

Man kan roa sig och man kan roa sig.

 

Vad roar man sig helst med såhär dan före dopparedan? 

 

Man kan åka till djursjukhuset i Falun med kollohunden som tydligen slickat sig så noggrant att han irriterad pungpåsen och fått fukteksem. 

 

Nåja hellre en svälld pungpåse pga eksem än pungbråck. Något som tydligen ska vara väldigt ovanligt på kastrater enligt veterinären.

 

Kollohunden skötte sig med bravur inne på undersökningsrummet. Väntrummet däremot innehöll en del skumma typer (läs hundar) som verkligen behövde skällas ut. 

 

 Åkte o julhandlade med barnen och exet. Mindre bra kombo att åka med exet men det var han som frågade mig. Hade inte tänkt åka egentligen.

 

Låt mig bara konstatera att han har noll koll på när han häller bensin på en glödhärd.

 

Iaf så åt jag och E vår lunch på sushirestaurangen i gallerian. 

 

Städade hallen när jag kom hem. O letade efter ett specifikt papper som jag inte hittade. Så köket är INTE städat. Där ser det ut som en bomb exploderat. Satte mig på köksgolvet med en hög papper o nu behöver det sorteras typ. Eller inte. Kanske bara ska rafsa ihop brötet o låtsas som ingenting. Ah, jag röstar för det alternativet tror jag.

 

Papperet jag sökte är den blåa delen av registreringsbeviset på den bil jag använder men som står på exet. Vi skulle göra ägarbytet men jag är rätt säker på att just den halvan redan finns hos honom. Oavsett vad han säger om saken. Om jag finner den gula delen och hundrasjuttioelva andra gula och blå papper så borde rimligtvis det här papperet ligga i samma hög. Om det är här vill säga.

 

När man inser att man raderat bilder från kameran utan att ha sparat ner dem på datorn. 

 

F-N F-N F-N

 

Så går det när man ibland inte laddar ner bilderna först utan direkt laddar ner till bloggen bara. Så TROR man att man har sparat dem också. BAJS

 

 De här bilderna finns bara här och inte i min dator. Skit också. 

 

Jag skulle ha en bild och skicka till min moster tänkte jag. 

 

För att inte tala om de bilderna där jag fotade mitt hus med lååång slutartid och en bild hamnade på fb bara. Och inga andra bilder blev sparade till eftervärlden. Där kollohunden faktiskt stod så stilla att han fastnade och blev tydlig.

 

Efter läkarbesöket tog jag en promenad i stan med kollohunden. Försäkringskassan ringde också. Jag har haft sån ångest men ändå inte fixat att ringa.

 

Jo, jag vet mkt väl att bara man tar tag i det så är det klart sen. O man slipper ha ångest. Tyvärr funkar det inte så irl.

 

För mig, just nu, är varje sån här sak som att klättra uppför ett berg av glansis. Jag får inget fäste o halkar obönhörligt nedåt igen. 

 

Men nu är det fixat iaf. Jag gick in på fk's serviceställe (ett litet hål i väggen inne på arbetsförmedlingen) och bad dem hjälpa mig. De drog ut papperna o kryssade i där det skulle kryssas o så skrev jag under. Klart.

 

Hade inte ens en tanke på att det där servicestället existerade. Sen de tog bort försäkringskassans lokalkontor har jag inbillat mig att man bara kunde gå dit vissa tider o typ bokat tid innan. Min handläggare tipsade mig att gå dit.

 

Ångesten rev o slet i mig medan jag stod där. Jag ville helst bara fly o inte hjälpte det att jag fick stå vid en disk o prata så vem som helst kunde höra. Hjärnan slutade funka så på sista papperet fyllde jag i datum o sen var det stopp. Jag kom inte ens på hur fasen jag skulle skriva, och att det var min namnteckning som skulle dit. Handen väntade på en order men hjärnan kopplade inte. Det var bara tomt o tyst i skallen. SCARY

 

När jag sen kom hem så kollapsade jag o sov tre timmar som vore jag klubbad. Under dubbla täcken och yllefiltar. 

 

Tog fram min kortlek och blandade om. 

 

Innan jag blandade så kollade jag vilka två kort som låg i botten. Eftersom jag aldrig tittade sist av nån anledning.

 

Kraftfulla kort låg där. Tsunami och Dragonfly.

 

När jag hade blandat och kuperat så tog jag det översta kortet och Tsunamikortet dök upp. Ja, med tanke på mitt mående för ett år sen prick, och mitt mående när minnena väller fram så var det bara så passande. 

 

När jag kollade vilket kort som låg i botten så låg Dragonfly där. 

O ja, jag kanske är aningens hjärntvättad av min dotters musiksmak. 

Igår var det första gången som jag inte tillbringade min förstföddas födelsedag tillsammans med henne. Hon var i Falun och jag var hemma och jobbade. 

 

När hon sände en bild på en prinsessbakelse över snap så sved det till i mammahjärtat. 

 

Jobbar kväll ikväll. 16-22

 

Morr och mutter...

 

Hata kylan. Hata bilar som flödar bränsle och surar ner sig om man råkar glömma att de måste gå en stund vid förflyttning i kall väderlek.

 

Japps, audin är sur. Och jag är sur för att audin är sur. Och audin är sur för att jag är en tankspridd nöt som glömmer att det inte går att bara starta bilen och flytta den 10 meter och sen slå av tändningen direkt. 

 

När jag skulle hämta sonalyckan vid bussen så startade jag bilen, gick ur för att skrapa rutorna och bilen dog. för att sen inte vilja starta mer. Jag kände ju när jag startade den att den luktade sur bil men kunde inte koppla ihop ett och ett och få det till två. 

 

Så tekniskt sett är jag sur på mig själv för att jag är glömskare än Doris i hitta Nemo. Jäkligaste är att jag var tvungen o krypa till korset och ringa herr J o be om hjälp att skruva ur tändstiften så den slutar vara sur. Jag har lite hang-ups när det gäller att skruva med tändstift på nåt så dyrbart som en bilmotor. Det är lagom kul att råka skruva gängpaj där.

 

Om nån vill veta mer om fenomenet sur bil så klicka här ---> vetja.

Ty fusan så kallt det var där ute. Det blev ingen lång runda. Dels för kylan men mest för att han var lite varm om ena baktassen när jag skulle kratsa hovarna. Jag försökte klämma o känna o lät han gå runt mig på långrep men jag såg ingen direkt markering. O efter att ha gått runt i snön så var han inte lika varm längre. Så jag tog en kort runda och då kändes han inte riktigt ren mellan varven. Så nåt skit är det. Men har han sträckt sig i hagen vid bus? Eller har han nåt annat skit på G. Jag får hålla koll och så ska han få sova inne ett tag. De går ju ute på lösdrift normalt sett. 

 

Började röja lite i stallet också. Det ser för D-vligt ut på ren svenska. Men kylan gjorde att jag inte orkade så länge som jag hade kunnat gjort annars. Kalla fötter och kalla händer är ingen höjdare. Då kan man inte riktigt göra nån nytta.

 

 

Brrr kallt som sagt. Men jag hade tänkt rida på tjockisponnyn idag. Han behöver röra på sig. Speciellt som jag börjat utfodra dem en gång om dagen i hagen med en rejäl hög hö som jag drar ut på en presenning. Han är ju lite matfixerad och står sen gärna klistrad vid hötappen tills det är tomt. Ja, beroende på  hur  mkt ork och tid jag har så delar jag upp dagsransonen på många högar ändå. Lägger i skogen och över buskar för att fördröja tiden tills det är nere i magarna på dem. 

 

Anledningen till att jag ändå fodrar bara en gång om dagen är ju för att jag är ensam med ansvaret sen E flyttade till Falun och jag är utbränd. Sonalyckan kanske iofs skulle göra det om jag bad honom men det är ju inte hans hästar. 

 

Nu är ju temperaturen uppe i lite trevligare minusgrader än i morse när solen var på väg upp. Tempen är alltid lägst precis innan soluppgången sägs det. -5º är ändå betydligt bättre än -11º och solen skiner så det kanske kan bli en alldeles utmärkt syssla. Humöret är fortfarande lite svängigt och jag antar att fullmånen har sin påverkan. Det optimala hade väl varit om jag kunnat ta med kollohunden också men jag gissar att då blir det bara spektakel av hela grejen. En pålle som har för mkt fritid och därför försöker påstå att det är läskigt med snötäckta grejer efter vägen och en hund som vill valla hästen och som inte längre sitter fast vid mig i ett två meter osynligt koppel. Nähej tack, jag tror vi sparar grannarna den synen. Haha. Och mitt humör.

Här ser man ju tjockisponnyns prioriteringar jämfört med småttingarnas prioriteringar.

 

Texas ramlade ur hagen när jag skulle ge frukosten. Han smet helt enkelt ut genom grinden  när jag kom med hö. Det tyckte Dallas var så orättvist att han var tvungen att hoppa över trådarna. Tyvärr är han inte lika bra hopphäst som han vill inbilla sig så översta tråden (elband) gick av såklart. 

 

Platserna där jag matar småfåglarna är smaskiga att stanna vid.

 

De hade hur kul som helst. Det hade inte jag då. Kallt o jäkligt och jag ville inte vara ute längre än nödvändigt.

Tog med mig kameran ut i månljuset och försökte fånga fullmånen. 

 

Kallt var det. Och mitt humör är fortfarande inte så strålande. Jag var fortfarande osams med mig själv. Men jag tog kameran och stativet och morrade fula ord medan jag försökte rensa hjärnan med lite fokus på bildskapande.

 

Jag frös, gick o la mig o sov bort dagen med ett par katter som sällskap. 

 

Så kan man också göra. Inte optimalt men kanske vad mitt sinne behövde efter jobbdag och föreläsning igår.

 

Årsdagen närmar sig. Hjärnan har sin alldeles egna städning och har börjat bläddra bland random minnen. Blah

 

Pisshumör idag. Tur att jag inte ska jobba. Nerverna utanpå. Allt irriterar. Till och med jag irriterar mig själv idag.

 

Mmm osams med mig själv. O jag vet inte vad jag gjort för att reta upp humöret.

 

Jag var på en föreläsning i dag genom jobbet. Om bemötande men även om inställningar och service.

 

En trevlig stund med en del igenkänning.

 

Föreläsaren var en man som bott i vår lilla stad de senaste 12 åren (tror jag det var). Han har skrivit en bok. Eller ja, han har översatt en bok som skrevs ursprungligen 1902 och som sista knorr fick vi veta att vi skulle få den boken med oss därifrån. De som ville fick den även signerad och han hade ritat upp ett balanshjul som vi skulle fundera lite på under den där en och en halv timme som föreläsningen pågick. 

Lyssnar på gamla godingar och bakar bananchokladmuffins som jag fick en idé att twista till med lite karamelliserad mjölk i mitten. Jag vet ännu inte hur resultatet kommer att bli. De är för varma fortfarande.

 

Ute lyser månen nästan full. Och den visar sig från sin bästa sida. Himlen brinner rosa och månen syns så nära.

 

Okej, det här freaks me out lite grann.

Ett gäng hästar på bildbloggen. Bara ett ---> klick iväg.

 

 

Idag tog jag med mig kameran ut en stund för lite luft. Det var ju faktiskt riktigt fint ute. Nysnö som gjorde allt lite ljusare. 

 

Jag försökte mig på att få till några bilder som kanske kunde funka som julkort eller nåt. Eller ja, kollohunden lär ju kanske skicka ett till matte o husse iaf. 

 

Han själv valde det här.

Ja, det är bra konstigt.

 

En del människor kräver att deras kompisar ska tjata åt dem för att ta ställning för endera parten o annars är vänskapen rejält naggad i kanten.

 

Andra blir istället sura när tjathjälp kommer från oväntat håll. 

 

O vad är det egentligen med en viss årgång på folk? Pfft. Snöar in sig på gamla repriser som egentligen aldrig borde få sändas igen för att bäst-före-datumet har passerat. 

 

O allt började när Leo di Caprio fick en Oscar? Eller var det kanske när Finland vann eurovision song contest och helvetet frös till is?

 

Nu fyller de 4 veckor de små fjunisarna. Att de inte har samma pappa är inte svårt att se.

Fastän de alla kommer ur samma storlek på ägg så är syskonen sååå mkt större än den lilla gula.

 

Det här var vad paketet innehöll. Två glöggmuggar, en skål att ha gotter i, en ljuslykta och en skyddsängelsmagnet.

 

Vad jag fick i mitt paket? En plåtburk i form av ett hjärta med julmotiv. Och burken innehöll gott och blandat precis i min smak. Kakor och godis.

För ett tag sen beställde jag hem lite grejer till mig själv. 

 

Mumbo jumbo kanske en del väljer att säga om saken. Jag vet inte alltid själv vad jag tycker om det. Men jag vet att jag vill hitta en balans i mig själv. Jag har alltid känt mig dragen till naturen och djuren. Min vän M sa en gång till mig att hon förknippade mig med jordemor och livets träd. Inte jordemor i benämningen barnmorska utan mer som en klok gumma eller nåt. Jag vet också att jag landar o känner lugnet inom mig när jag får påta i jorden, gå i skogen, krama ett träd, springa barfota över gräset och stenarna.

 

Iallafall, jag beställde hem lite grejer och idag kom paketet. Wihooo.

 

Jag hade en vän över igår. 

Blev väckt av grannen. Inte samma granne som sist utan en annan granne som bor mer rätt över skogen liksom. 

 

Han undrade om jag saknade en ponny. Hmmm inte direkt för jag har inte tittat ut än för idag svarade jag. Sen muttrade jag lite om att de inte brukar knata iväg ensamma och jag såg ju från ytterdörren till hagen att jag hade åtminstone två som gick kvar där.

 

Jag lovade att komma o hämta den förlorade pållen och drog igen dörren för att ta något i magen först. 

 

När jag sen hade klätt mig för promenad ner till byn och gick ut så vem sjutton stod inte på gräsmattan och letade gamla äppelrester sen i höstas? Jo, den förlorade ponnyn. Sååå endera var det inte min ponny som var hemma hos dem. Eller så tröttnade min ponny på att vänta på att matte kommer och gick hem själv. Så kan det ju också va.

 

När man får det ultimata erkännandet men det ändå känns som det ultimata nederlaget.

 

Kort sagt: jag är tydligen bäst men jag drog lotten som gav ständig andraplats i kön. Och jag vill inte stå på nån jävla reservplats. 

 

Dagen för övrigt då? 

 

Fick tummen ur och fick äntligen på de nya mattorna i köket efter att jag såpskurat golvet. O så tände jag det första adventsljuset som inte blev tänt förra helgen.

Jag känner mig som en elefant som balanserar på den berömda spindeltråden. Men jag vet inte om jag tycker att det är så roligt direkt.

 

Det är inte så roligt när jag inte ser något skyddsnät under och spindeltråden befinner sig högt upp i luften. 

 

Två dagar med vardera 5 timmar jobb. 

 

Gårdagens bekymmer bloggade jag om i förra inlägget. <--- klicka för att komma direkt dit.

 

 Det sista jag gjorde innan jag åkte hem igår var att kolla dagens planering. Tror ni det var samma lika planering när jag kom till jobbet idag då? Nä, tänk för det var det inte. Rubbade det mina cirklar? Ja, tänk för det gjorde det.

 

Jag bet i det sura äpplet och gjorde förhoppningsvis vad jag skulle. Ja jag skriver förhoppningsvis för helt ärligt har jag inte hundra koll. 

 

Såå många gånger har jag förklarat hur illa det är. Hur beroende jag är av att kunna bara jobba utan att behöva tänka, utan att behöva stressa. Utan att behöva fatta en massa snabba beslut på egen hand. Av att kunna veta att jag på armlängs avstånd har en back-up jag kan lita på. 

 

Jag vet inte hur många gånger under de här två dagarna som jag har setat i jobbarbilen med tårarna brännandes i ögonvrån och paniken lurandes strax under ytan.

 

Jag ramlade in i slutet av arbetsdagen på lokalen med tre minuter till godo som min kollega sa. Hmmm, mmmm fast jag har inte mailat den här än, sa jag och viftade med inköpslistan från en brukare.

 

 När jag väl hade fått göra det och mailat samordnarna och chefen om hur jag har upplevt den här arbetsveckan så hade en hel timme gått. 

 

Jag kände mig gnällig och obekväm när jag författade mailet. Krävande och bitterfittig med frökenfasoner.

 

Döm själva:

Hej

 

De här två dagarna har varit lite röriga för mig. Dels strulade intraphone för mig i går onsdag. Det visade sig vara appen som behövde uppdateras men före det så segade programmet  och vägrade skicka iväg mina loggningar samt att låta mig kolla bakåt om det fanns viktig dokumentation att läsa.

 

Sen till det andra ”problemet”. Jag hade N.N's lunch onsdag, inplanerad med start 5 minuter innan köket stänger och tar bort maten. Besöket innan var beläget i S-hed (6 km ifrån Vfbo)med en sluttid 15 min innan N.N's lunchhämtning. Av olika anledningar blev jag sen ut ifrån det besöket med 8 minuter.

Idag torsdag: 2 stycken för mig nya brukare där jag inte visste exakt var de bodde mitt ute i ingenstans. Min intraphone vill inte samarbeta med mig och visa vägen via gps. Vet inte om det är/ska vara så numera men pga min stresskänslighet klarade jag inte heller av att aktivera gps:en utanför intraphone heller. Jag fick köra dubbelt med min egna privata telefon och surf för att få en vägbeskrivning.

 

Nu har jag lyckats jobba över med en timme pga att jag dels mailat X.X's inköpslista till Ica då det är svårt att nå dem per telefon, och dels för att jag nu mailat detta.

 

Jag förstår att det är svårt att helt och hållet anpassa jobben utifrån mina nuvarande förutsättningar men det känns som att den här veckans planering var utformad för att maxa mitt stresspåslag. Jag har haft flera rejäla black-outer där min hjärna stängt ner. Bland annat klarade jag inte ens av att förklara för kökspersonalen att jag hade glömt matkupongen vi byter mot en matlåda kvar på lokalen.

 

Även om jag inte arbetar många procent för närvarande så vågar jag gissa att även det lilla jag jobbar är något värt när det är brist på vikarier och vi får beordra in varandra för att få ut jobben. Därför vore det ju såklart allra bäst om jag kunde få känna att jag fixar mina jobb utan att klappa ihop.

 

Nu är den här arbetsveckan slut för min del och jag ska åka hem och ladda mina batterier inför nästa veckas utmaningar.

 

Med Vänlig Hälsning

M

---