apropå internationella kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag av 365 dagar där kvinnan ska lyftas fram och få ta plats. Där ojämlikheter ska uppmärksammas. Många män blir kränkta men faktiskt så har de också fått en egen dag men det ordas det inte lika mycket om.
 
Med anledning av att jag igår var till bettfysiologen pga min konstaterade "lätta" sömnapné så kommer här några tankar kring behandlingen av just sömnapné.
 
Jag läste nånstans att som på så många andra ställen är det skillnader i behandlingen mellan kvinnor och män. En man får i högre grad en CPAP direkt utan att behöva gå omvägen via bettskena att testa först för att motverka sömnapné.
 
Men jag är född till kvinna ...
 
Jag som lider av tandvårdsskräck minst sagt tyckte inte alls om att behöva läsa den informationen. Varför ska kvinnors problem tas på mindre allvar än män kan jag tänka. Visst en CPAP är ingen billig sak. Men med tanke på att en sådan investering i det långa loppet kan spara många kronor på minskad sjukdom längre fram så ser jag inte problemet. Hjärtproblem är ingen ovanlig biverkan av sömnapné. Tacka sjutton för det när kroppen aldrig får vila och återställa sig pga ständigt återkommande syrebrist nattetid och medvetna och omedvetna uppvaknanden så att kroppen aldrig går ner i djupsömn som är vitalt för återhämtning. Faktum är att det räknas som tortyr att ständigt väcka någon och inte låta den få sova en längre sammanhängande tid.
 
Tillbaka till bettskenan. För det första så tar det tid att få en besökstid. Jag fick veta att de hade 4 månaders väntetid. Så bara där har jag kanske lidit onödigt länge. Och av olika anledningar kommer jag inte att få den på ett tag framöver heller. Jag måste åtgärda lite i munnen hos vanliga tandläkaren först. Och för det andra så ser bettskenan ut som ett tortyrredskap i sig själv.
(bilden är framgooglad och lånad från nätet)
Den ska alltså spännas fast med stålbyglarna på tänderna i munnen och låsa fast underkäken i ett framskjutet läge så att tungan också skjuts fram och inte kan falla bakåt i den mjuka delen av gommen. 
 
Tortyrredskap om du frågar mig. Jag ska alltså inte kunna röra mina käkar nattetid. En CPAP är en mask som sätts över ansiktet. Möjligen också obehagligt men jag kan prata och jag kan röra på mina käkar. 
(bilden är lånad från wikipedia)
Titta! Inte ens på en tecknad bild kan de vara så jämställda att de skildrar en kvinnlig användare. 
 
Ju mer jag tänker på det desto mer upprörd blir jag. 
 
Är inte min sömn lika viktig som en manlig persons sömn? Har inte jag ett lika viktigt eller viktigare jobb än någon random snarkande snubbe så att jag också kan få vara pigg och utsövd. Utan att behöva spänna fast otympliga grejer i min mun som hindrar mig från att vara social i sovrummet och som alldeles säkert kommer påverka min sömnkvalitet på andra sätt. 
 
När jag tänker efter så är det ju faktiskt så också att jag har en bettskena (köpt på nätet för många år sen) för att jag gnisslar tänder och bara den lilla tunna saken kan framkalla kräkreflexen hos mig. Hur ska då inte den här få mig att klöka?
 
Nu gråter jag snart. Av ångest och förtvivlan. 
 
Om jag hade varit en man så hade jag nog alldeles säkert redan haft min CPAP och sovit gott om nätterna.
 
Men näe, jag får fortsätta vänta på att slippa ha 27 sekunders uppehåll lite nu och då under nätterna.
 
Gör ett litet test själv bara sådär utan vidare. Andas ut helt vanligt och sen låter du bli att dra ditt nästa andetag på 27 sekunder. Men det är viktigt att du inte förbereder den här övningen genom att hämta luft i lungorna och hålla kvar i 27 sekunder. För så funkar det ju inte för mig. Jag är ju aldrig förberedd där jag "glömmer" att andas lite ibland. 27 sekunder varade mitt längsta uppehåll den natten. OBS, den natten.
 
Jag minns inte exakt vad hon sa när hon läste upp resultatet. Jag minns att hon sa 10 uppehåll och att det var gränsen för att ens få en remiss. Men jag minns inte om det var 10 på hela natten eller om det var 10 i timmen och det spelar ingen roll för även om man leker med tanken och delar upp 6 timmar (som var den tid jag faktiskt hade sovit) så har jag ett andningsuppehåll mer än en gång i timmen i snitt. Jag vet att jag inte vaknade upp med akut andnöd den här natten så då kan man fundera hur långa uppehåll gör jag såna gånger där jag vaknar av att jag inte får luft och drar ett desperat djupt andetag som om jag varit under vattnet för länge. 
 
Dessutom visade syremätaren att vid två tillfällen under natten hade min syreupptagningsförmåga gått ner trots att jag fortfarande andades. 
 
Och det här var alltså bara "lätt" sömnapné. Jag kan ju tycka att mätning under ett tillfälle är lite galet och missvisande. Tänk om jag hade en ovanligt bra natt? Kanske hade visat åt andra hållet också men det tvivlar jag faktiskt på. 
 
Jag blev tvungen att googla och hittade den här sidan om sömnapné och där står det att det är antalet uppehåll per timme man mäter. Alltså har jag 10 andningsuppehåll per timme!! Där kan man också läsa om riskerna som blir av att lida av sömnapné. 
 

summa summarum

När jag summerar mina timmar som jag arbetade innan jag gick hem och sjukskrev mig så kan jag konstatera att det blev lite mycket va?!?
Vad är 6 dagars ledighet om man sen ska "jobba ihjäl sig" direkt efter? Ja jo, jag kanske inte skulle reagerat lika om jag hade varit tip top i kropp och själ men nu blev det ka-blonk in i stressplanket. Mjo, visst, jag hade en brukare som tog mer tid än planerat men det gör inte saken mindre liksom. Jag känner fortfarande samma utmattade trötthet som inte riktigt går att vila sig ifrån. 
 
Nog om detta. Jag har friskskrivit mig nu inför helgens jobbpass och så får jag försöka göra det bästa av situationen för jag har två 3 kvällars pass med en ledig dag i mitten IGEN. Ytterligare 57 schemalagda timmar.
 
Jag kände redan innan jag gick på schemat att det skulle vara lite "bye bye livet" men samordnaren och chefen tyckte att jag skulle prova iallafall innan jag dissade det helt. 
 
Mmmm, jag provar och jag säger hej då till orken och lusten och allt som gör livet värt att leva. 
 
Man ska inte leva för att jobba, man ska jobba för att leva. Vore bra om man orkade leva efter att man jobbat också. 
 
Nä, jag är inte bitter. Inte alls. Inte mer än vanligt. Jo, kanske lite bitter. Men nu drar vi på oss "orka lite till dräkten" och så ser vi glada ut.
 
Nä men allvarligt. What to do with my life liksom.
 
 

fiolsträng

Ja naprapaten kunde nästan spela fiol på min nacke för så spänd var jag.
 
Hon hittade flera punkter som var direkt kopplade till min huvudvärk jag dragits med ett tag nu. 
 
 

Härlig runda i skogen.

Seg idag men jag hade bestämt mig att idag skulle jag ut på en ridtur. Yrslig och feberkänsla men jag tänkte att kommer jag bara iväg så blir det nog bra.
 
Jag tror Lilleman var på ungefär samma humör som jag för det var segt där också. Men han konstrade inget och hade inga större åsikter om vart jag tänkte styra kosan. Och faktiskt behövde jag inte blåhålla i galoppen utan kunde ha lagom kontakt. DET var en trevlig känsla. Och vi tog oss till sandvägen och skogsstigarna som ligger en bit bort. Vi red över gärdena dit och då blev det nån kilometer längre än om vi skulle tagit grusvägen. 
 
Herr J sa att det var gärden hela vägen fram till sandvägen men han glömde nämna en viktig detalj - alla sjuttielva diken man måste passera. 
 
Varken jag eller Lilleman är så mycket för hoppning. Men jag hittade traktoröverfarterna på i princip alla ställen utom ett av de första ställena. Där hoppade jag av och gick över med honom på släp. På hemvägen så bestämde sig ändå Lillen för att vi kunde hoppa och jag var inte riktigt beredd men vi kom över. Han har alltid mera driv och framåtanda på hemvägen så då går det mesta i hans värld. 
 
Det blev en härlig runda med mestadels skritt men lite trav och galopp också. Och så var vi ut i skogen och snurra en vända där jag trodde att vi kunde gena men si det kunde vi inte så då blev det lite off-road också.
Skogsstigen vid skjutbanan.
På väg hem över gärdena igen. 
 
Den allra sista biten hem kom den gröna postbilen också. De kör alltid som biltjuvar och så gjorde den här killen också. Vi såg han när han kom för att lämna post i vår låda och sen hade vi hunnit ut på grusvägen när han kom tillbaka. Men han stannade faktiskt och väntade tills jag gav tecken att det var okej att åka förbi och sen körde han så lugnt o fint förbi oss. Lillen är ju en klippa och bryr sig inte om bilar när vi är ute. 
 

Lycka au naturel

Jag tog en atarax för att försöka driva undan ångesten. Den hjälpte tillräckligt mycket så jag kunde samla ihop mig och gå ut. 
 
Jag hämtade pålle ur hagen. Smäcklera som sög fast stövlarna och varje steg jag tog var en kamp att få behålla dem på fötterna istället för att kliva ur. 
 
Solen sken genom molnen och jag valde att stanna utomhus för att skava av all lös päls. Vårvindar friska gjorde så jag snart såg ut som en lurvig ponny jag med. 
 
Lagom tills vi hade kommit iväg så försvann allt vad sol hette och vindarna kändes kyliga. Plötsligt började det regna lite också. Men man är väl en viking så lite regn stoppar inte mig om jag bestämt mig. 
 
Vi tog började med skogsvägen och jag vet inte om det berodde på min oroskänsla i kroppen eller vad men Lillen var taggad på fart. Han är fortfarande inte helt i form och orkar inte hålla tempo några längre stunder men idag var första gången på länge som han orkade hålla galoppen med ryttare. Tidigare har han tagit några steg men sen fallit tillbaka till trav igen. 
 
Hursomhaver så gav han mig en härlig känsla av frihet och lycka (jag kom på mig själv med att riktigt fånle), när vi drog över gärdet i galopp. För ja efter skogsvägen fortsatte vi över gärdena en sväng innan vi slutligen svängde av hemåt igen. Då var vi båda nöjda, glada och avslappnade. 
 
Sen skulle jag försöka få till nåt i matväg tänkte jag. Kyckling, potatisgratäng (färdig på påse från affären), rödvinssås, bea-sås och tsatsiki. Av nån anledning ville det sig inte riktigt ikväll. Nåja, det blev ätbart. Rödvinssåsen var godare tillsammans med köttet än när jag smakade av den innan så det blev ju okej i slutänden. 
 
E tog nattningen av hästarna ikväll så jag slapp.
 
Nu har vi spenderat kvällen framför tv:n och sett captain Jack Sparrow härja. Nu är det bara sova kvar. Det får nog bli en atarax till att sova på. 
 

2014 i bilder - del 1

Mitt 2014 i instagrambilder
 
Först ut - januari
Februari
 
Mars
 
Jag inser att jag måste begränsa mig. Jag har fotat så in i bombens mycket bilder och postat på instagram att skulle jag lägga upp varenda bild jag vill dela med mig av en gång till så blir det oöverstigligt och totalt kaos. 
 
Första delen slutar här. 3 månaders sammanfattning à la 3 bilder per månad. 

tjejmilen 2013

Jag har ju anmält mig till tjejmilen
 
MEN
 
och det är ett stort MEN
 
jag har ju lite grann förträngt hur snart det är.... jag hinner har jag tänkt
 
snart hinner jag inte... idag letade jag rätt på ett program att träna med inför. Räknade ut var i träningen jag borde ligga och kikade...
 
Har fixat dagens träningspass iaf. Tog en kort runda med blandat jogg och gång. Okej den varade inte exakt den tiden som står men nästan. Det berodde inte så mkt på orken utan mer på att jag inte hade koll på hur lång tid jag skulle hålla på. Men kompenserade med att studsa på studsmattan när jag kom hem. Det är också kondition OCH styrka, allt i ett liksom.
 
Sen har jag tränat med Blossom på gräsmattan. Ja hon var inte här förstås men jag hade en tidning framför mig som hon var med i och instruerade några övningar. 
 
Mina ömma trampdynor kändes okej under rundan men nu när jag är barfota så ömmar de igen. Kanske är bristsymtom på nåt ämne. Brukar få ont i fossingarna då. Eller bara gammal hederlig vätskebrist med tanke på värmen som varit
 
 

RSS 2.0