Gårdagens läkarbesök gick till historien.

 

Jag blev rejält sänkt av det och har sovit bort hela dan. Så trött. Så less. Så blah.

 

Huvudvärken kom som ett brev på posten. Eller ja, nuförtiden kan man iofs inte förlita sig på att posten kommer öht men ... skallebank har jag.

 

Somnade igår med glasögonen kvar på näsan. Så trött och blaha är jag. Sov raklång hela natten tror jag. Medvetslös. 

 

Matlusten är borta igen också. Tog en klunk apelsindryck i morse o det sved till i hela magen. Lockade inte direkt till att inta ngt mer alls.

 

Ångest över att läkaren inte lyssnade alls.

 

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk

 

Blah

 

Ja jösses, det tar på krafterna att köra 45 mil på ett bräde när man har hållit igång hela dagen innan man väl sätter sig i bilen för att åka hemåt.

 

Ja helt ärligt blev det inte så mkt med nattsömnen natten innan heller eftersom vi gick ut på det lokala barhänget och det blev sent. Men man lever bara en gång och ska göra det allra bästa för att njuta av livet när det är. Jag satt en stund på en brygga i tidig morgon bara njöt av stillheten i solskenet. Plockade med mig några snäckor som ett sista minne för den här gången.  För konstigt nog var jag inte alls trött. 

 

Men det kom efter. Ett par dagar med inte så jättemycket energi. Igår sov jag bort mer eller mindre hela dagen. Huvudvärken kom som ett brev på posten. Kan ju ha berott på att jag gjorde mig en kopp kaffe och tog en klunk och ställde koppen och gick och la mig igen. Haha

 

Jag nämnde att E var hemma och överraskade mig. Det jag inte nämnde var att hon och exet hade fixat och donat med en annan överraskning åt mig medan jag varit borta. 

 

Exet skrev och frågade när jag trodde mig vara  hemma. Just då stod jag och väntade på min beställning på donken och det tog tid att få så jag hade inte den blekaste aning om när jag skulle ens närma mig hemmet. Han var till slut tvungen att säga att han hade en överraskning åt mig som han hade velat vara kvar för att få visa personligen men så blev han tvungen att åka hem istället då.

 

En rymningssäker fålla till pållarna stod och väntade här hemma. Han hade tänkt göra den större men hade inte fått tag på material så det räckte till mer för stunden. 

Så var jag på plats hemma igen.

 

Det gick bra att köra och jag landade hemma vid halv elva ungefär. 

 

En överraskning väntade när jag kom hem. E var här utan att ha meddelat att hon ens tänkt åka hem en vända. Men hon åker hem till sig igen idag tyvärr. 

 

Har nyss vaknat så det visar sig vad jag ska fylla dagen med.

Sista dagen innan jag åker hemåt igen. 

 

Solsken och vindstilla. Öckerö visar sig åter från sin bästa sida. 

 

Idag besöker vi svägerskans kusin. Men alla bor ju inom gåmgavstånd till varandra. 

Så surt.

 

I förrgår tog jag en hel massa fina bilder på segelbåtar och krabbor o så. Och så laddade jag över dem till datorn - trodde jag. Så igår raderade jag bilderna från minneskortet för att kunna fota fler bilder. 

 

Ikväll när jag skulle kolla på bilderna efter att ha laddat över nya bilder så var den mappen tom. Åh så surt det känns.

 

Där var riktigt fina närbilder på krabbor i sanden och på berghällen. 

 

Men men. Shit happens ...

 

I morrn kommer min bil ner hit. Jag gissar att hemresan kanske blir först på söndag. Men jag hinner nog inte fota nya krabbilder imorrn. Väder och vind måste klaffa. Samt att det kanske inte ens blir sådana aktiviteter imorrn ändå. 

 

Idag har jag iaf gått två runt i två slingor. Jungfruslingan på Hönö och Hälsöslingan på .... *trumvirvel* Hälsö såklart då. 

 

Sen bjöd guiden mig på fika vid ett kafe i hamnen på Hälsö. Jösses en sån god hallon- och björnbärspaj jag åt. To die for.

Igårkväll strax innan solnedgången vandrade jag upp på Öckerös högsta berg "Flauet" med en kompis till min svägerska som guide. Det var häftigt att stå och blicka ut över ön och havet. Jag tog några bilder med systemkameran men de får ni kanske se senare. Har inte tillgång till wifi på den just nu. 

 

Min guide tog några bilder på mig med sin mobil. 

Dagen igår innehöll krabbfiske, första faktiska doppet i havet och så promenaden sen då innan vi sen blev sittandes med en kopp kaffe och hönökaka med ost och pratade i flera timmar om livet. Jag kom i säng strax före 02.30. 

Typiskt att man ska bli sjuk på semestern. Ont i halsen o matt i kroppen. 

 

Blir ju lagom mkt vila när man sover i en husvagn med 3 ungar som härjar varje vaken sekund. Vi har tillbringat dagarna med svägerskans föräldrar och ätit mat där mitt på dan men det blir dålgt med egentid och chans till vila och avkoppling. 

 

Det kom nog som ett brev på posten iom det. 

 

Det blev några dagars miljöombyte.

När monstren försöker äta upp logiken, det sunda förnuftet och sinnesnärvaron så är det enda rätta att försöka slå dem bortom vett och sans mellan två stenar i trädgården. 

 

Jag har försökt jobba mig trött med att grepa bort kvickrot och nässlor i det som ska bli något rabattliknande vid stenmuren som byggdes tidigare i våras. Massvis med sten som ligger gömt under jordmassorna och jag har grävt fram så gott jag kunnat. Tyvärr tänker man alldeles förbaskat bra medan man gräver ogräs. Och nu var det ju få tyst på hjärnspökena som var målet. Men man måste koncentrera sig om man ska kunna balansera stenar på varandra. Och när man koncentrerar sig så tänker man mindre hej vilt och mer fokuserat. 

 

Nu är det dags för en dusch innan jag försöker sova. I morgon ska jag träffa sköterskan igen för en stunds samtal om livet och allt som rör sig i min skalle. 

Gårdagskvällen tillbringades i Västerås på Summer meet. Det som tidigare var Power Big Meet innan ägaren av namnet flyttade den tillställningen till Lidköping i år.

 

Men det fanns bilar och andra fordon att titta på ändå. 

 

Jag och min kompis var där i ganska precis 5 timmar innan minneskortet på kameran var fullknökat med mer eller mindre bra bilder och vi var trötta och började längta hem igen.

 

Det fanns både tvåhjulingar (som framfördes stundom på ett hjul), trehjulingar och fyrhjulingar. 

Ångesten har hängt och flåsat mig i nacken mest hela dagen. 

 

Jag har försökt mota bort den genom att gräva ogräs i trädgården. Men inte ens tistlar och kvickrot har rått på herr Ågren. Och orken har inte varit den bästa eftersom att jag har inte känt hunger på flera dagar.

 

Eller rättare sagt. Min kropp har lite försynt påpekat att det är tomt och att jag borde fylla på men jag har inte känt lust att äta nånting. Idag sa den till lite mer på skarpen och jag gjorde väl motvilligt som den sa och lagade till riktig mat. Torskrygg och potatis fick det bli. Det gick bättre än förväntat att få ner. Men ångesten har fortsatt topprida mig.

 

Nu ikväll gav jag den en liten match för en stund iallafall. Jag tänkte att om jag ska ha adrenalinpåslag så kan jag väl ändå kanalisera det i något som kanske rensar ut det ur systemet också. 

 

Jag drog på mig träningskläderna och gav mig ut på en liten (ja ytterst liten) löprunda. Jag tog sikte på en kraftledning som går en bit upp i skogen rakt över grusvägen och bestämde att jag skulle springa dit och tillbaka utan att stanna. På vägen hem försökte jag öka så att det verkligen skulle höja min puls. Fast det var flera timmar sen jag åt så kändes det som att fisken låg kvar och bromsade i magen. 

 

På min fotoblogg under temat "förlora" ligger den här bilden. Vill ni läsa motiveringen så gå in där. 

 

 

 

 

 

 

Vad du ser på sociala medier behöver inte alltid vara hela sanningen. 

 

Man väljer ju vad man vill sätta ut och visa offentligt. Man kanske inte fläker ut hela sin sorgliga byk på facebook liksom. Eller jo, en del gör. Mer eller mindre. 

 

Att jag skriver ut ett haha när jag delar ett idiotiskt test jag nyss gjort på fb behöver ju inte betyda att jag faktiskt är glad. Ett skrivet ord är platt. Det finns inga nyanser, inga tonlägen, ingen kan höra om jag skrattar bittert, med sorgsen ton eller uppriktigt glatt över det jag nu kommenterar. 

 

Hursomhaver. Vad är jag ute efter att få fram med det här? 

 

Ptja, kanske inte så mkt mer än att idag är det en sån där dag där jag måste hjälpa mig lite med att få upp mungiporna.

 

 

 

Året var 1988.

 

I min ungdom, jag var 14 år, tog min farmor ett kort på mig med min kamera. 

 

29 år senare ...

Efter duschen på förmiddagen idag konstaterade jag att linnet jag tog på mig funkade som klänning och jag drog mig till minnes ett svart långt linne från en ungdoms sommar. Jag ställde upp min systemkamera på stativ och försökte hitta ungefär samma ställe. Jag har snickrat en ny drivbänk där jag iår har en misshandlad nätmelonplanta som växer. Hunden är en annan och han behöver inget koppel för att stanna. Trädgården är definitivt inte lika välskött som när farfar skötte den. Skogen bakom logen har växt några meter. Taket på logen är bytt.

 

Men jag är kvar på gården och går fortfarande barfota om jag kan och jag bryr mig fortfarande inte hur jag är klädd vid vägs ände. 

Jag åkte till min kompis idag och hämtade hem två små humlor. Nej vaktlar såklart. Men de är ju inte mkt större än humlor. Tänk att på 6 veckor går de från yttepytte till att vara könsmogna och redo att göra nya små humlor. Helt sinnessjukt egentligen om man tänker på det. 

Jag var ner till helvetet och vände igår kväll.

 

Ångesten bjöd in sin storebror Panikångest och de hade party hos mig kan man säga. Bit ihop, bryt ihop och kom igen var det enda jag kunde tänka för att hålla mig över ytan. Så lätt det hade varit att gå till medicinskåpet  och ta en lugnande och trycka undan ångesten för stunden. Men vad hjälper det att stänga in i garderoben? Förr eller senare måste jag öppna dörren igen och då väntar den ju där, obearbetad och pigg på nya äventyr. För det är så lugnande funkar. Man dövar bara känslorna för stunden. De försvinner inte. De finns kvar när effekten gått ur kroppen.