Idag är ingen bra dag 

 

Vi skulle ha sprungit k9-biathlon i Runsten muddy paws

 

Istället är jag hemma 

Ensam 

Utan hund 

Utan plan för dagen 

 

Igår fick jag följa med ut till en stuga helt off grid o grilla 

 

Det var behövligt att få komma ut och få något annat att tänka på 

 

Vad hjälper det att solen skiner när jag inte vill göra något för allt påminner om en liten hund som inte finns 

 

 

Och tiden stod still

 

För en sekund och i en evighet

 

Universum skakade till. Allting vreds en bit och ingenting är längre som förut.

 

Idag faller tunga droppar. Regnet slår mot rutan. I ett långsamt rytmiskt lågmält smattrande 

 

Tårarna rinner över kinderna ner i kudden

 

Insikten att han aldrig mer, vrider sig i mitt inre. Hålet är stort som en galax och jag undrar bara vad som hände. 

 

Hur kan en liten hund  ha varit hela världen? 

 

Vad gör jag nu? 

 

Förändring får oss att växa. 

 

Tack för att du litar på att jag kan klara mig själv nu. 

 

Hela världen utanför mitt fönster gråter idag

 

Tills vi möts igen

Så gick jag ut genom dörrarna med ett tomt koppel i handen.

 

Nånstans visste jag det redan innan jag hunnit fram till djursjukhuset med honom. Att han inte skulle följa med hem igen. Nånsin. 

 

Livet är orättvist. Men jag fick 5 år tillsammans med min bästa vän. 

 

Ett nytt kapitel i min livets bok. Nytt blad. Nya äventyr. Och kelpien var inte menad att följa med in i det nya kapitlet. 

 

Lika hastigt som han kom in i mitt liv. Lika hastigt försvann han. 

 

Efter att ha blivit dålig på tisdagskvällen efter vad jag trodde var en soppåse-raid åkte vi till Ultuna. 

 

En röntgenundersökning senare kom veterinären in på undersökningsrummet och sa att de funnit något. Eftersom undersökningen gjordes för att se så inget satt fast i mage-tarm om han ätit något olämpligt så var min första tanke såklart att det var vad de funnit. Tills han fortsatte "utanför magsäcken" 

 

Jag tänkte att vad har han ätit som kunnat penetrera magsäcken. Tills jag fick se röntgenbilden. 

 

En tumör. Mest troligt på mjälten utifrån vad han kunde se på en röntgenbild. 14 cm mätte han upp den till. 

 

Han förklarade att en tumör där kan komma smygande så man inget märker och sen ganska snabbt växa sig stor och bli ett problem. 

 

Tankarna rusade. Veterinären förklarade vilka alternativ jag hade. Och han började med att berätta vad mer man måste göra för att säkert se exakt var den satt och om den var elakartad eller inte. Endast genom att skicka iväg en bit till labb skulle det gå att faställlas och tillståndet var ju akut så en operation hade krävts. Mest troligt hade han behövt blod. Det kunde vara metastaser o då kan man ändå inget göra och det fanns en särskild cancerform där förväntad livslängd även vid operation hade varit några månader max. 

 

Jag bestämde mig direkt. Inget onödigt lidande. 

 

Hundvärldens svar på Peter Pan skulle få slippa bli gammal i sinnet. Han levde varje minut till fullo. Han hade hunnit få en livstid av äventyr. 

 

Med mig på ena sidan och S på andra somnade han en sista gång. 

 

Nu springer han ikapp med vinden på de evigt gröna ängarna. Hans kompisar som tassat före, himlar åter med ögonen åt kelpien som ligger på lur i det höga gräset för att sen få rusa fram o skrämmas. Kelpien som growlar och låter farlig med en lång pinne mellan tänderna medan han försöker springa och balansera pinnen utan att den fastnar i något. 

 

Tack vännen, tack för allt

 

“

Birk såg sej om i skymningsskogen, och han blev underlig till mods, varför visste han inte. Förstod inte att det han kände nästan som en liten sorg i bröstet, det var bara sommarkvällens skönhet och frid, ingenting annat. ”Den här sommarn”, sa han och såg på Ronja. ”Ja, den här sommarn ska jag bära med mej till livets slut, det vet jag.

”

 

Gick ut i skogen

 

Alltid lika skönt för själen

 

Och får jag fånga en bild eller tre så blir det ännu bättre

"Fall seven times - stand up eight"

 

Fem år sen jag var inbokad på ett möte.

Med läkare, fk och chef för att utvärdera och göra upp en plan för min fortsatta återgång i arbete efter sjukskrivning för utmattningsdepression.

"the harder you fall - the higher you bounce"

Och jag föll. Kraschlandade i en våt fläck.

Så oerhört tacksam för alla som funnits där. Som finns där. Ingen nämnd och ingen glömd.

 

Idag är första dagen av resten av mitt liv.

Varje dag. En kamp att leva. Oftast kämpar jag bara för att överleva. Men det finns små stunder i allt där jag faktiskt lever. Jag kanske bara är i stunden. Men jag ÄR just där och då. 

"Jag vill tacka livet som gett mig så mycket." En klyscha, en rad i en låt. Men ändå så precis. Utan svårigheter att kämpa igenom hade jag inte vetat hur stark jag ändå kan vara - ibland. 

Det är inte målet som är målet med resan. Ibland glömmer jag bort det. 

Hösten är inte min favoritårstid. Vårbarn som jag är. Hösten betyder mörker o kyla. Jag har sagt det förut så jag behöver inte tjata om det igen. Inte idag. 

 

Smaka på ordet

 

Det smakar höst

 

Eller hur?

 

Blah

 

Jaja jag vet att folk som älskar hösten säger att det blir så mysigt när man kan få tända ljus igen. Krypa upp i soffan med en kopp te, kaffe, varm choklad, glas vin (insert choice of your own) o vira in sig i en filt.

 

Nope

 

Mycket mysigare att ligga i en hängmatta en solig vindstilla dag med en bok som man låtsas läsa i o slumra en stund. Eller cykla till sjön en kväll efter 22:00 och se solnedgången.

 

Jo, jag njuter av vad hösten har att erbjuda. Jag är inte surkärring intill idioti. Jag vet att om jag inte njuter av vad som erbjuds så blir livet förbannat långt och embarmligt tråååkigt. Så låt mig få sucka över att solen går ner före 20:00 och att kvällarna är råa o regnet alldeles för mycket. Jag kommer ändå fånga skönheten jag ser. När jag ser den.

 

Häromkvällen tog jag min uppblåsbara Barbara, eller nä, bräda menar jag 😁 till sjön utan fjant. Jag behöver få egentid med brädan för att lära mig manövrera utan att vara osams med en kelpie som har noll koll på var baktassarna är o riskerar endera ramla i mitt ute i långt som f-n till land eller bestämma sig för att sitta i mammas knä.