Nu är jag i den där fasen att jag vill ... men jag orkar inte. 

 

Jag ser inspiration överallt och tänker att sådär vill jag också göra. Men sen kommer nästa steg. Och i det steget så känner jag bara att uh så jobbigt det blev. Det är ett mentalt motstånd. 

 

Till exempel har jag sett massor av snygga, roliga, kreativa teckningar och jag vill också. Men så kommer jag till tanken på att dra varenda streck, fokusera på att få ihop två streck och få det att likna något och där tar det emot. Det tar inte bara emot, det tar stopp.

 

Jag har älskat att rita, teckna, måla ... och en dag ska jag banne mig tycka att det är roligt igen. Men just nu tar det stopp vid tanken där jag lite smågnälligt avundsjukt i mitt huvud säger "jag vill också kunna".

 

Det ska gå fort att se resultatet. Det är där jag är just nu. Det är därför jag inte orkar längre än till att skapa med kameran. För det kräver inte lika mycket. Visst, jag är perfektionist och letar den perfekta vinkeln, den perfekta skärpan, den perfekta kompositionen. Men ändå liksom.

 

Det är därför jag inte orkar sticka eller virka heller. Det tar för lång tid att se ett resultat. Jag har mer varit en sömmerska. Varit skriver jag, för jag ägnar mig inte åt den hobbyn heller längre. Och väva, ja trasmattor går hyfsat fort och är roligt att skapa och ännu fortare går traslöpare. Men ja, den hobbyn ligger också på is. Utrymmesskäl delvis.

 

Jag tvingade mig själv att läsa en bok häromveckan. Den första på jag vet inte när. Samma sak där. Jag älskar att läsa men bara vetskapen om att det är en lång sträcka från första sidan till sista, jag får ont i hjärnan bara av att tänka tanken. Det mentala motståndet. 

 

Ja, jag är utmattad. Ja jag är deprimerad enligt alla tester och enligt sjukintyget. Men va fasen. Jag vill inte. Jag vill känna igen mig, jag vill vara rolig och ha roligt. Inte ha ont i hjärnan av utmattning. Mental träningsvärk. 

 

Som grädde på moset har jag fortfarande feber. Och jag vaknade med halsont och näsan börjar lägga sig i också. 

 

I natt drömde jag tokiga drömmar igen. Jag drömde om trädgårn och min arbetsgivare där. Jag lovade henne skott från en blomma som hon skulle kunna sälja. Plötsligt behövde jag ha sticklingarna i ett kylskåp och eftersom jag inte hade plats hemma så skulle jag få ha det hemma hos henne på övervåningen. Och plötsligt var hon dessutom tillbaka och jobbade i hemtjänsten och hon stod och funderade på om hur vi skulle lyckas få igenom vårt möte vi just haft som en dubbelgång i lönebeskedet. Där nånstans vaknade jag. Det sista jag minns i drömmen är att jag stod i hennes hall och letade efter ett speciellt skohorn. Det fanns flera skohorn men inte det här speciella som var så jättebra.

 

Häromnatten drömde jag om en annan föredetta arbetskamrat. Hon hade i drömmen gått ner sig ganska rejält och flyttat från sin gård till en hyreslägenhet i stan. När hon såg mig på parkeringen så låtsades hon inte se mig och gick snabbt iväg för att gömma sig och sin son. För att hon skämdes över sitt tillstånd. Hon såg rätt sjavig ut i drömmen. 

 

HUR kan man drömma så konstiga drömmar???? Var kommer de ifrån? OCH vad vill de säga mig?