Jag har påbörjat min ssri-behandling. Första tabletten idag och jag känner att den gör mig orolig. Det kryper och kryllar i mig och jag måste hålla mig igång för att inte bli tokig. Jag hoppas att det blir bättre mot kvällen. 

 

Förkylningen vill inte släppa taget om mig och det känns som att den är på väg tillbaka. Jag har en hemskt hosta fortfarande och kondisen vette sjutton var den tog vägen. Jag tog en promenad på em med russet på släp. Han blev sprallig av det fina vädret och den sörjiga mjuka grusvägen så jag tackade min lyckliga stjärna att jag inte bestämde mig för att ta en skrittrunda för då hade jag fått mig en flygtur som hetat duga. Jag kunde ju inte låta bli att skratta åt honom och såklart uppmuntra till mera bus men jag kände snart att mitt flås inte orkade busa med nån pålle. 

Nu står han i hagen och kikar upp mot huset och banne mig om han inte säger att han vill ut och busa lite mera. 

 

Nä ångesten river i kroppen så jag klarar inte att sitta still så länge. Upp och hoppa och se om det faktiskt kan göra underverk på det här hemmet. Det finns lite smått och gott som behöver uppmärksamhet faktiskt. Men jag inser att infasningen lär ta lite längre tid än vad doktorn sa. Hade det gått att halvera dosen hade jag banne mig gjort det. Men det var så små piller att det inte gick.