För första gången på länge har jag något som kanske skulle kunna kallas för en plan.

 

Jag var till familjeläkaren igår. En vikarierande distriktsläkare med ett namn som jag inte kan stava till, än mindre uttala. Säga vad man säga vill men jag skulle önska att det inte var sån rotation på läkare att man i princip aldrig får träffa samma läkare mer än en gång.

 

Jag hörde en kvinna muttra till sin kompis när de båda träffat sina läkare att nu är det illa när de tar in pensionerade läkare som inte säger ett ord. Och den andra hade fått träffa sin gamla ortoped. 

 

Jag tjuvlyssnade inte. Det var i väntrummet och jag satt där. Och ångesten åkte berg- och dalbana inuti mig. 20 minuter efter utsatt tid blev jag inropad. Då hade jag avverkat känslor av allt från att vilja rusa därifrån, kräkas och krypa ihop till en boll och vyssja mig själv. Väntrummet var nästan fullt när jag kom in där. Men innan det var min tur hade alla utom en blivit inropade. Han frågade vilken tid jag skulle vara där och vi konstaterade att vi båda väntat minst en kvart. En del människor tycker att tystnad är obekvämt och jag bara fasade för att han skulle fråga varför jag var där.

Som en isbrytare liksom.

Brrrr.

Tack och lov höll han klaffen. 

 

Väl inne på läkarens kontor kom frågan om vad som felas mig. Och jag blev blank. Inte ett ord kunde jag komma på om hur jag kände. Gråten tryckte plötsligt på och så for allt ur mig. Osorterat och virrigt och jag vet inte om han förstod hälften. Kanske trodde han att jag var en hysterika för han skrev ut lugnande till mig som jag inte frågade vad det var för något. Jag trodde kanske att jag skulle få atarax för det är lugnande och inte beroendeframkallande. Inte förrän jag tagit ut tabletterna från apoteket förstod jag att det var inte alls roliga piller. En snabb sökning gjorde att jag absolut inte vill ta en endaste liten en. Tur att de inte var ohemult dyra.

 

Men han sa en sak som jag tog fasta på. Han sa att jag skulle inte göra nånting utom det jag VILL göra. För att göra något som man har ett motstånd till är stressframkallande och det var inte bra för mig i det här läget. 

 

Vetskapen om att jag nu är sjukskriven månaden ut gör att det ändå känns lite lättare. Lättare att komma upp på mina fötter igen. Att försöka få nån ordning i oordningen. 

 

Idag är första dagen av resten av mitt liv