Ett gäng hästar på bildbloggen. Bara ett ---> klick iväg.

 

 

Idag tog jag med mig kameran ut en stund för lite luft. Det var ju faktiskt riktigt fint ute. Nysnö som gjorde allt lite ljusare. 

 

Jag försökte mig på att få till några bilder som kanske kunde funka som julkort eller nåt. Eller ja, kollohunden lär ju kanske skicka ett till matte o husse iaf. 

 

Han själv valde det här.

Nu fyller de 4 veckor de små fjunisarna. Att de inte har samma pappa är inte svårt att se.

Fastän de alla kommer ur samma storlek på ägg så är syskonen sååå mkt större än den lilla gula.

Vaktelägg

 

Sååå pyttiga. 

Ser ni att vaktelhönan hade slut på färg i skrivaren ena dan? Två hönor två olika nyanser på äggen. Den ena lägger mer brunfärgad botten och den andra mer grönfärgad botten.

 

Ser ni exakt VAD jag använt som äggkartong?

Som jag skrev i förra inlägget så bad jag E att fota mig en kväll när solen var på väg ner bakom skogen.

Nu har jag lagt upp några bilder från den kvällen på bildbloggen.

Jag fick ett ryck när jag såg kvällsljuset skimra magiskt och bad E att fota mig. 

I torsdags var jag till min fd kollega och råkade bara liksom boka en liten kattunge som skulle vara leveransklar i månadsskiftet augusti/september. Då hon har tre honkatter så hade hon fått inte mindre än 14 kattungar i olika ålder. Så efter att jag hade pratat lite här hemma med kidsen så bestämde vi oss för att istället för att behöva vänta en hel månad till, ta en liten honkatt som var färdig för leverans nu. Men då vi inte kunde enas om vi skulle ha en svartvit eller en sköldpaddsfärgad liten fröken så kom vi överens om att faktiskt ta båda fröknarna som var obokade och leveransklara.

 

Jag föll för den svartvita och när jag väl hade känt i mitt sinne att hon var den jag fastnat för så ploppade namnet upp. Siri skulle hon heta. Kidsen ville hellre ha en sköldpaddsfärgad och jag sa att de fick bestämma namnet på henne då men jag föreslog Selma. E tyckte att det var passande men unge herr J sa absolut nej. Det tog ett dygn och sen hade han kommit fram till ett förslag och så fick det bli. Enza och Siri heter de två fröknarna alltså.

 

Siri är en kavat och trygg liten donna som tar för sig av livet.

Enza å andra sidan är försiktig och lite skrajsen av sig och vill gärna titta och bekanta sig i lugn och ro från en undanskymd plats.

Jag har fått tillbaka internet som funkar såpass att jag kan ladda upp bilder iaf. Så nu är bildbloggen uppdaterad med lite nytagna bilder.

En givande dag.

 

Famrådgiv på fm, lunch med dotra, bilbesiktningen, fikadejt på café Jernvägen med dotra och en kompis.

Idag var första riktiga barfota i gräset dagen för i år. 

 

Jag tog några bilder på mina lyckliga smutsiga fötter.

Jag behövde verkligen jorda mig. Absolut bästa sättet är att borra ner tårna i marken. 

Mot kvällningen tog jag ponnyn på en barbackarunda ner till byn. E tog kollohunden i band och följde med. När vi vände näsan hemåt igen så svängde jag in på gräsvallen och vågade mig faktiskt på lite trav och några travtaktiga galoppsteg fast jag inte hade nån sadel att känna mig trygg i. Ja rent larv egentligen kanske men jag är lite feg sådär. Nu var ju E med och även om hon inte skulle kunna göra ett förbaskade dugg för att förhindra en eventuell avramling så gjorde det mig modigare. Gammelhunden orkade inte följa efter utan han vände hemåt igen ganska omgående.

Jag klappade ju ihop lite grann igår och den här extradagen hemma (för att jag glömde friskanmäla mig i tid) var precis vad jag behövde. Bara skrota runt och ladda mina mentala batterier. Det har varit en bra dag med solsken, frisk luft och massa goa djur omkring mig. I morgon är det jobbdags igen. En heldag med utbildning (inbillning kanske). 

 

 

Nähäpp. Tjejer kan visst inte. Iallafall inte den här tjejen, just nu.

 

Jag vet inte hur jag ska komma vidare i felsökningen utan ett mätinstrument som funkar. Hittade inget fräscht batteri och när jag öppnade apparaten så fanns där inte ens ett batteri i till att börja med. 

 

Jag har gjort det mest obvious men ptja, nu får gubben hjälpa mig.

 

Tuppen som blev attackerad igår verkar ha piggnat på sig lite. Han har ätit och druckit av vad unge herr J har bjudit honom. Han får fortsätta att bo i hans rum i en hundbur så länge. Släpper jag honom till de andra så hackar de väl ögat ur honom bara för att det redan är sårat omkring där. Blod är ju en trigger hos höns.

 

Ja nu är de fyra som kläckts. Och jag tror inte att några fler kommer att kläckas. För jag tror inte att det är något i Ebonys egna ägg tyvärr.Som sagt var så har jag inte sett att hon låtit nån tupp nånsin kliva på. Men hon verkar vara en suverän mamma iallafall. När jag skulle ge henne lite mat så började hon genast skrocka och försöka dela till kycklingarna som än så länge inte bryr sig om mat eftersom de har gulesäcken att leva på än nån dag.

 

Det blev två gula och två gråaktiga kycklingar (än så länge dårå). De gula är Henriettas och de två grå är såklart den spräckliga som förut gick under namnet mamma höna (men nu går ju inte det då jag har en ny mamma höna) och som vi hade tänkt kalla Nelli Yuki men ingen av oss kommer ihåg att säga det.

 

Här kommer mitt bidrag:

Den här jobbhelgen har känts mer okej än vad det har känts på ett bra tag.

 

Även om vi bara var två som jobbade varje kväll och man åkte åt varsitt håll och endast sammanstrålade en kort stund vid en dubbelgång så kändes det bra.

 

Jag har kunnat lägga upp min kväll som jag velat. Jag har fått köra mitt eget race och inte behövt anpassa mig till någon annan. Det har varit enbart upp till mig att planera så kvällen gått runt. Och allt har flytit på bra under alla tre kvällarna. Enda kruxet har varit att OM vi hade fått larm så hade planeringen gått käpprätt åt skogen.

 

Men som sagt, det har känts så gött att få vara "me, myself and I" mellan besöken. Jag gillar den delen av kvällsjobb bäst faktiskt. Att få rulla runt med bilen från gård till gård och göra en insats och sen vidare ensam i den mörka kvällen och få filosofera i tystnad.

 

Missförstå mig rätt nu, jag gillar mina kollegor och jag har jäkligt roligt ihop med dem när vi jobbar ihop. Men det tar fruktansvärt mycket energi av mig. Och jag har inte så gott om den varan nuförtiden.

 

Jag fick en kick och en "just ja" känsla. Plötsligt var det roligt att jobba igen.

 

Sen att jag hade kameran med mig in till en brukare och att jag lyckades få henne på riktigt bra humör innan jag så småningom åkte därifrån var bara en bonus. 

Efter att nästan ha glömt bort den så har jag nu uppdaterat min bildblogg med inte mindre än tre inlägg ikväll

Han gjorde vad en god tupp ska göra. Offrade sig för flockens överlevnad. Han kommer att vara ytterst saknad.

Jag är nog inte känd som den i världshistorien som känner sina begränsningar bäst här i världen men nu har jag iallafall tagit en välbehövlig paus.

 

En kompis på jobbet frågade hur länge jag skulle bli borta. Ikväll och imorgon o sen är jag ledig i helgen, svarade jag. Ett halvår ser du ut att behöva, svarade hon mig.

 

Hela min kropp skrek NEEEEJ när jag tvingade iväg mig till jobbet idag. APT som drog iväg mig. Men faktum är att det var inte förrän i bilen på väg till jobbet som jag insåg att det håller inte, jag måste pausa.

 

Ont överallt efter naprapatmanglingen igår och ett stresspåslag på 110 %.

 

När jag kom hem efter mötet så gick jag en runda i trädgården och plockade in den kanske sista buketten för iår.