har jag ångest deluxe.

 

Inget jag kan sätta fingret på varför. Den bara är där. Molar i magtrakten och gör mig illamående. Illamående i hela kroppen. Det gör ont liksom i kroppen. Kryper och kliar och gör ont. Som sorg överallt.

 

Helst skulle jag vilja att hela familjen höll sig långt borta just nu. Orkar inte höra vardagsljuden, än mindre musik och tv:ns skrål.

 

Jag var ut igår med goda vänner. Jag tog en cider innan jag åkte in till stan och en cider till maten (som sedan räckte ända tills vi skulle åka hem för natten) och kanske var jag inte riktigt i rätt läge för alkohol för jag kände mig jättefull mitt i natten när jag vaknade och hela rummet kändes som att det snurrade ett tag där.

 

Det var hursomhaver trevligt att träffa dem och vi satt lugnt och stilla och åt vår mat och pratade om allt och inget tills vi insåg att snart stänger restaurangen. 

 

Ångesten har hållit mig sällskap i flera dagar nu. Natten till i fredags bröt jag ihop när tankarna malde om tandläkarbesöket som var inbokat fredag morgon. Så nånstans mitt i natten klev jag upp och letade reda på papper och penna och rafsade ner mina ångesttankar innan jag sen beslöt att ringa återbud på morgonen.

 

Brorsan ringde och meddelade att nu har jag blivit faster igen. För tredje gången. En liten prinsessa har sett dagens ljus.

 

Ännu onamnad såvitt jag vet

semester!!!

 

Genom att ta semester idag och imorgon får jag en hel vecka ledigt.

 

LOVELY

 

Skjutsade E till bussen och passade på att ta en runda i spåret. 2.9 km och jag sprang större delen. Wohoo

 

Känner att jag hittat ett sätt att tömma skallen och bara nöta framåt o inte känna tröttheten så snabbt.

 

Värsta är att jag är så lättutråkad och samma runda idag som sist var inte kul. Hur fasen gör man då? När man inte vill löpa på asfalt och till allmän beskådan? 

 

Sov gott och väl ett par timmar efter det innan kaffetarmen väckte mig med ett growlande.

 

Nu får vi se om jag orkar fortsätta skrubba flugskit i köket. Förbaskade odjur alltså.

icke fåfänga,

är det när man kommer på 1 timme efter man landat hemma igen att man gått genom affären med oborstat hår fortfarande i flätan man sovit i?

 

Haha blir så trött på mig själv ibland.

 

 

 

Försökte för övrigt att komma på nåt bra motsatsord till fåfänga men gick bet. Nån som har nåt förslag? 

Mina glasögon är klara att hämtas.

 

Ooooohhhh can't wait.

 

 

bästa

 

Kidsen fixade käket. Sonen kokade pasta och dottern slängde ihop köttfärssås.

 

Fett najs att bara få sätta sig vid dukat bord.

 

Det händer lite nu och då faktiskt att dotra står för matlagningen numera. 

I can get used to that ^^

Alldeles för en liten stund sen hörde jag ett massivt kvitter utanför här hemma. När jag tittade ut på trappen såg jag till min förvåning hur det svischade fåglar in och ut ur den stora lönnen som står mitt på gården.

 

När jag tittade närmare såg jag att det var ladusvalor.

 

Nu ska ni veta att vi brukar ha ett (1) häckande par på logen. Det är alltid bara ett par och så snart som ungarna blivit flygga ser vi knappt röken av dem nå mer. Iår verkade det som att de började om med en andra kull när den första var färdig men jag har knappt sett till dem om dagarna. De har jagat födan på annat håll än över våra gärden. 

 

Nu fullkomligen kokade det av svalor i lönnen. Och när de inte landade i trädet så landade de på eltrådarna vid stallet och så kvittrade de hela tiden i ett väldigt tjatter. Har ni aldrig hört en laudsvala så kan jag närmast likna det vid tjittertjattret som undulater gör när de kurtiserar.

 

När jag gick ner mot gårdsplanen flög de upp i luften allihopa och svirlade runt runt.

 

Jag blev alldeles varm i kroppen och känslorna flödade över.

 

Nu har de slutat tjattra men kikar jag ner mot stallet kan jag se att de sitter på trådarna och vilar mellan varven.

 

 

 

Jag väljer att se det som en hälsning från andra sidan. 

Igår var jag och syrran till Fonus med vår farbror. Svårt att greppa att det är så. Och svårt att försöka tänka sig in i hur man tror att hon skulle velat ha det. 

 

Tankar väcks kring existensiella frågor. De fick inga barn och de hade pratat om att spridas i minneslunden för vem ska sköta graven?

Ingen grav = ingen gravsten = ingenstans där det klart och koncist visar att man gjort ett avtryck i världen. Men å andra sidan så är det ju vad man gjort i livet som betyder något. Inte huruvida man har en gravsten med sitt namn inhugget. 

 

Livet går vidare för oss som är kvar ännu en stund på jorden och i morse skjutsade jag åter igen dotra till bussen och tog ett varv i spåret.

Planen var att varva gå och jogga. Men hur det nu var så när jag väl började springa så hamnade jag i rätt fokus och det gick bra att bara fortsätta mala framåt. Andningen var stundtals något ansträngd men jag orkade ta mig runt 2 km av 3 i jogga-läge. 

 

Väl hemma igen landade jag direkt i sängen faktiskt. Orkade inte ta mig i kragen och passera duschen först. Känner att jag har sömnbrist och jag prioriterade att få sova en stund till. Faktiskt var det högre prio än att ta ut hästarna i hagen också. Men sen när jag sovit en timme så fick de komma ut. Glada i hågen drog de iväg så långt bort i hagen de kunde.

 

En stund senare när jag laddat tvätt- och diskmaskin kunde jag konstatera att tripp, trapp och trull hade ramlat mellan trådarna och stod på fel sida och mumsade grönt. Så nu är väl sommaren officiellt slut och vinterhagen har fått komma till heders igen. Rackarns prutthäst som leder de andra i fördärvet.

 

De var inte alls svåra att fånga in. Ett par äpplen från trädgården gjorde susen. Men när Texas insåg att jag planerade att ta dem från allt himmelskt gott så satte han sig på tvären och vägrade ta ett enda steg framåt.

Misstänker att synen av mig dragandes en shettis i varje näve  var obetalbar. Det slutade med att jag backade herr trilskputte hela vägen. Fördelen med shettisar är ju att de är lagom stora att baxa runt med. 

 

Dallas var en ängel som alltid och kom snällt när jag gick efter honom när jag stoppat de två första i hagen. Hur kan två ponnysar med samma pappa och helsystrar till mammor vara så totalt olika? De är ju dessutom födda med bara en veckas mellanrum så de har vuxit upp under samma föutsättningar hela vägen. 

men sanningen är den att tiden väntar inte. Inte på någon.

 

Min faster har varit dålig en tid. Vi var och hälsade på i lördags på sjukhuset. Jag hade tänkt åka dit idag igen men i morse ringde telefonen ...

 

Länkarna till min barndom försvinner en efter en.

 

skjutsade E till bussen på fm. Passade på att ta en runda i elljusspåret innan jag for hem igen. 

Sprang och gick bort stresspåslaget som legat över mig i flera dagar. Flåset är uselt men orkade ändå springa en halv km i början och slutet av min 5,44 km långa runda. Skulle stanna och träna lite muskler hade jag tänkt på ett ställe efter spåret där de ställt upp såna redskap men jag gillar inte publik och det sprang och gick en hel massa folk förbi hela tiden så jag skrotade de planerna rätt snabbt. 

Tänker slänga ihop en pajbotten till en banoffe-pie alldeles strax. Har bestämt att jag ska bjuda på en sån imorgon när vi har APT på jobbet. Första efter sommaren. Och för mig är det första sen i februari. 

 

Få se om jag möjligen gör en rulltårta också. Det går ju fort att grädda och med en nougatsmörkräm smakar det mumma.

 

 

Jag har märkt att jag börjat se förbannat mkt sämre under de senaste månaderna. Ja faktiskt ser jag ibland så illa att allt känns suddigt. Så idag gick jag och kollade upp synen. Och tamesjutton om jag inte blitt rejält mkt sämre. Sist jag kollade hade jag +1 på ena ögat och +1,25 på andra men nu var det visst +1,25 och +2. Dessutom har jag ju brytningsfel som ytterligare ställer till det för mig.

 

Domen löd - halvprogressiva glas.

 

Say what!?!

 

Nåväl, jag bet i det sura äpplet och har nu beställt nya glajjer för en hel massa pengar.

Men sen ska jag väl slippa känna mig handikappad. 

 

Vem f-n påstod att livet börjar vid 40? Haha

 

Ledig dag efter en helvetisk jobbhelg med kväll, delad tur och delad tur och ett avslut som tog på krafterna rent mentalt också. Glad att jag jobbade med de kollegor jag jobbade med.

 

Egentligen ville jag inte göra något alls idag men skolan började ju och dotra skulle inte vara där förrän vid 14.00 så jag gav henne skjuts o passade sen på att kila in hos optikern. 

 

Kände stresspåslag när jag närmade mig att gå ur bilen på köpcentret. Eftersom det vore värre att ge efter så bet jag ihop men när herr J anslöt för shopping av matvaror var jag illamående av ångest och när jag väl landade hemma fick jag gå o vila. Somnade till och med. 

 

Imorgon ska jag bara göra ingenting har jag bestämt.

 

Jo om ni inte redan förstått det så har jag återgått till mitt jobb i hemtjänsten efter tjänstledighet i 4 månader.

Det var skönt med en paus och få göra nåt helt annat men nu är jag tillbaka och då fokuserar jag på det. Jag är i nuet och tänker inte i termer som att det ena är roligare än det andra. Varför försöka jämföra något så diametralt motsatt?

Om hästarna springer åt rätt håll så kan det hända att jag återgår till trädgårn men som med allt här i världen. Det kostar och tyvärr växer pengar inte på träd.

Jag vet inte om det kan ha undgått nån?

Det brinner i skogen!

För två veckor sen var jag i stan vid lunchtid och kände röklukten ligga tung över området. Jag trodde att det brann i skogen strax bredvid men fick snart veta att det tydligen skulle brinna i Virsbo. Men inte nog med att det brann i Virsbo, nej det brann visst i Färnbo också.

Självklart kändes det obehagligt med en brand i trakten när det var så varmt och hade varit varmt och torrt så länge. Men nyhetsrapporteringen sa att det var ett område i storlek 30x30 meter som brann och att det var strax vid en sjö och Virsbobranden och Färnbobranden visade sig vara samma brand så det kändes som att det snart skulle vara släckt ändå.

Rökpelaren på fredagen skvallrade om att den inte alls var släckt så snart som det först hade sagts. Men fortfarande kändes det som under kontroll.

På lördagen var vi och firade svågern som fyllde jämna år. Från trädgården såg vi röken stiga från skogen.

Måndagen bjöd på blåst och jag kände att nu räcker det... nu har det banne mig brunnit länge nog. Men plötsligt svämmade Facebook över av rapporter om att det behövdes hjälp att evakuera folk och fä och det NUUU.

Där jag satt ett par tre mil ifrån kunde jag inte göra så mkt mer än att försöka hålla min ångest stången och be för att ingen skulle behöva förlora vare sig liv eller egendom.

Tisdagen var mest bara kaos. Allt var insvept i tjock rök. Ända hemifrån och till jobbet hade jag sällskap av röken som gjorde att jag förstod hur en rökt sik känner sig.

Inbeordring där alla var tvungna att stanna kvar på jobbet. Och en evakueringsplan utarbetades. De mest vårdkrävande fick hjälp att evakueras till stan. Och hela äldreboendet evakuerades med abonnerade bussar och färdtjänst.

När jag åkte hem orkade jag inte längre hålla fasaden uppe och jag grät. Rädsla, vanmakt, ilska och sorg blandades med tröttheten och tårarna rann.

Onsdagen bjöd på en känsla av dagen efter. Det kändes lite avslaget och ett onaturligt lugn hade lägrat sig fastän det ändå rådde en febril verksamhet. Som en krigszon. Plötsligt löd budskapet att hela det lilla samhället skulle evakueras pga vattenbombning. Halv panik hann utbryta innan radion korrigerade sitt första evakueringslarm och meddelade att det bara gällde inom de spärrade områdena.

När torsdagen kom hade det gått en vecka sedan branden startade. Den var fortfarande inte på något sätt under kontroll även om det nu fanns rätt resurser att tillgå. Nyheten nådde mig att en gammal kollega tyvärr mist sitt hem under måndagens inferno.

Fredagen kom och jag var ledig men helt ärligt gjorde jag inte många knop utan tillbringade dagen mer eller mindre i sängen. Orkade inte göra mat och orkade inte tänka på att äta. Lördagen förflöt mer eller mindre på samma sätt. Lättirriterad och grinig utan att kunna förstå hur jag skulle kunna undvika konflikter.

Söndag och vid det här laget orkade jag inte längre bry mig ifall tvätten skulle lukta rök om jag hängde ut den på tork. Allt luktar ju rök iaf.

 Nu har det som sagt gått två veckor sen det startade och branden är numera under kontroll säger de. Men det kommer brinna länge än. under marken, Skogen är ett minne blott. Även om träden står kvar så har elden bränt av rötterna och de kan ramla för minsta lilla. Vägspärrar in i området gör att det är svårt att glömma ens för en liten stund. De inlånade planen från Italien och Frankrike må ha flugit hem men helikoptrarna patrullerar fortfarande området hela tiden och ljudet av propellrarna finns där i bakgrunden.