Monday
När jag låg där i soffan o vilade mig frisk(are) så pillade jag lite med bilder också.
Den här bilden är två bilder som är ihopslagna och ändrade i färg. Bara kul att ta ut svängarna ibland o se vad det kan bli av det.
Jag har inget PS utan för tillfället är det bara i snapseed o det begränsar ju vad man kan o inte kan men man kan ganska mycket ändå.
Min utbrända hjärna orkar inte lära sig Photoshop just nu iallafall. Jag vet vad jag vill o när jag inte klarar det på en gång eller vet att jag gjort något o sen inte kan återskapa den effekten igen så blir jag bara frustrerad. Därför håller jag mig till snapseed.
I förra inlägget hade jag dessutom en twistad variant av bilden. Det finns en app som heter tiny planet.
Måndag hörni
Ny vecka - nya äventyr
Igår var jag med o hämtade ett piano. Tungt som *infoga valfritt kraftuttryck*
Mancold
O för den som undrar så var det bara en helt vanlig jäkla mancold. De ska inte föraktas heller
Värme, vila och vätska fast mest vila, vila och vila har gjort att *peppar peppar* symptomen har gått över rätt bra. Vilar mig iform kan man säga.
30 dagar
En månad idag sedan jag fick åka hem utan min lilla fjant.
En månad sen jag fick fatta ett tungt beslut att låta honom somna en sista gång.
Min vackra pralin ❤️
Sen i söndagskväll har jag lånat en liten trasselsudd.
Så diametralt olika.
Igårkväll när jag såg hur han istället för sin lilla fluffiga bädd konstant väljer Kodjos o jag började berätta för honom att fjanten inte finns mer så brast det för mig och jag grät. Sorgen som liksom kapslat in sig hittade en väg ut.
Men det är nog bra att jag fått låna lille Raffe. För nu kan jag gå ut i skogen. Det gick inte att gå längs våra stigar ensam.
Fjanten fick ytterst sällan ligga i soffan. Dels för att jag nånstans tycker att de kan hålla sig på golvet och i sin bädd eftersom de inte bryr sig om de hoppar upp med leriga tassar eller inte. Och dels för att fjanten kunde få för sig att bli tjurig väldigt snabbt och då kunde en tå eller två få sig en smäll. Hände aldrig mig men jag visste hur snabbt hans humör svängde från akut kärlekskramp till mätt.
Jag tar det dag för dag. Och stund för stund.
Sjukstuga
Vaknade igår morse o insåg att det där emliga jag känt av. Fryssen o trött. Jo det var faktiskt nåt som nu brutit ut.
Somnade ifrån att boka test igår o det var väl tur att jag inte bokade nåt till på fm idag för gissa om huvudet sprängde imorse.
Tog piller o la mig igen o sov ett antal timmar. Innan jag vaknade o kände mig okej nog att orka åka iväg o lämna ett test. Det fanns gott om tider att boka så jag valde en tid så jag skulle hinna äta frukost o så.
Jag har ju varit oförskämt förskonad från den här proceduren.
Men men.
Snart vet vi. Om det är covid eller bara en mancold.
Äventyrsdags
Hur jobbar du helgen den 9-10 kom frågan för ett tag sen.
Får vi boka dig då var fortsättningsfrågan.
En kombinerad födelsedagsresa och pigga upp efter hundförlust. Ja en hade fyllt och en (jag) saknar fortfarande den där fyrbenta kamraten. Eller han är saknad av fler än bara mig.
Jag visste i typ vanlig ordning inte målet på vår resa.
En av rutorna i bilbingot gav ju ändå en ledtråd om vi var på väg norrut eller söderöver.
Vi stannade för mat på Max i Falun och sen behövde hon den där lekledaren uppsöka ett apotek och tänka sig att jag visste ju hur man hittar till Britsarvet där ett helgöppet apotek fanns.
Nåja, nu var det ju några år sen jag faktiskt åkte på vägarna i Falun så vi kanske råkade komma lite snett bland gatorna men vi kom rätt ändå. Men jag kanske inte ska ta anställning som GPS 😂🙈
Här framme ska vi svänga.... Tror jag, jo det ska vi.... Kanske, eventuellt, jooo, nej nu kom vi nog fel men det gör inget för det går den här vägen också.
Lite så lät jag 😂🙈
Sen visade det sig att vi skulle bo i Falun också. På hotell Falun.
Vi bestämde oss för att gå på bio och det fanns ju en film som jag gärna ville se.
The Father
Helt ärligt tycker jag att den här filmen borde ALLA som jobbar med gamla människor se.
Sen åkte vi tillbaka och mellanlandade på hotellet en snabbis innan vi gick ner på stan för en bit mat. Eller först åkte vi upp till toppen av backen och kollade utsikten från Lugnet.
Vi kan ju aldrig bara gå raka vägen till ett ställe o sen raka vägen hem igen. Nej vi kanske stannade för lite foto 🙈
God mat, mindre bra musik mellan varven, och priset var helt okej.
Sen, kan ni aaaaldrig gissa. Men vi gick ett varv för lite mer foto innan vi gick hem. 😁
Jag är förbaskat dålig på att fota hotellrum så det enda bildbeviset på själva rummet är sänggaveln som jag fotade för inspiration 😂
Iallafall hade jag visst somnat på två röda men satt mig upp o sagt åt M att hon väckte hela hotellet när hon skulle stänga fönstret som jag hade öppnat för att jag är så himla varm av mig. Sen la jag mig o somnade om lika fort igen. Jag har iiinget minne av det 😂.
Hotellfrukost är ändå nåt extra. Jag äter så jag skäms. Och sen lite till. Man gör ju aldrig såna extravaganser hemma. Eller rättare sagt, jag gör aldrig det iallafall.
Men jag har bestämt mig för att jag ska bli bättre på att göra såna äventyr. Sova på hotell o äta gott bara för att jag kan.
Hittade en låt idag som säger det så bra. Leva nu för vi kan va döda imorgon.
"I don't wanna live life on the low
'Cause we could be dead
Be dead tomorrow
I just wanna feel like I'm alive today
I don't wanna live life moving slow
'Cause we could be dead
Be dead tomorrow
I just wanna feel like I'm alive today"
Solence heter gruppen. Hittade den via insta story (tack Mackan).
Kan ni gissa vad vi gjorde sen?
Svårt va?
Jag har köpt en fjärrutlösare till mobilkameran som jag testade här. Mindre spring som när man sätter timer på 10s, skyndar sig o ändå får bajsbilder bara.
Sen åkte vi över Borlänge o Säter hem o ja man kan väl inte passera Säter utan att kolla om det står kvar.
Den här helgen är det jobb istället för äventyr
Monday
Jag har haft så många tvivel. Ifrågasatt min magkänsla. Bävat för obduktionsrapporten.
Hunnit vända o vrida det tusen gånger. Gjorde jag rätt. Eller var det egentligen inte alls så farligt som den första röntgen gjorde gällande?
Igår fick jag den preliminära rapporten via sms precis medan jag tog exakt den här bilden.
De hade funnit en 15x15x17 cm stor nybildning i mjälten som rupturerat med fritt blod i bukhålan.
Han hade med största sannolikhet aldrig klarat en operation kan jag utläsa mellan raderna.
Han var en tickande bomb. Det kunde lika gärna hänt på hinderbanan under Muddy paws.
Min ångest släppte. Han fick vara vild och vacker in i det sista. Två dagar innan han fick somna var det en övertaggad superlycklig kelpie som letade upp saker i hagen och sprang ikapp med vinden och medan jag förberedde banan hörde jag hans tjut inifrån huset eftersom han visste vad som väntade. Han gjorde fyrfotaskutt i kopplet på vägen dit medan han spårade mina steg från hagen för att energin sprutade ur varje cell.
Den hunden levde verkligen till fullo, varje sekund.
