En månad idag sedan jag fick åka hem utan min lilla fjant.

 

En månad sen jag fick fatta ett tungt beslut att låta honom somna en sista gång.

 

 

Sen i söndagskväll har jag lånat en liten trasselsudd. 

 

Så diametralt olika. 

Men det är nog bra att jag fått låna lille Raffe. För nu kan jag gå ut i skogen. Det gick inte att gå längs våra stigar ensam. 

 

Fjanten fick ytterst sällan ligga i soffan. Dels för att jag nånstans tycker att de kan hålla sig på golvet och i sin bädd eftersom de inte bryr sig om de hoppar upp med leriga tassar eller inte. Och dels för att fjanten kunde få för sig att bli tjurig väldigt snabbt och då kunde en tå eller två få sig en smäll. Hände aldrig mig men jag visste hur snabbt hans humör svängde från akut kärlekskramp till mätt. 

 

 

Jag tar det dag för dag. Och stund för stund.