Jag har haft så många tvivel. Ifrågasatt min magkänsla. Bävat för obduktionsrapporten.

Hunnit vända o vrida det tusen gånger. Gjorde jag rätt. Eller var det egentligen inte alls så farligt som den första röntgen gjorde gällande?

Igår fick jag den preliminära rapporten via sms precis medan jag tog exakt den här bilden.

De hade funnit en 15x15x17 cm stor nybildning i mjälten som rupturerat med fritt blod i bukhålan.

Han hade med största sannolikhet aldrig klarat en operation kan jag utläsa mellan raderna.

Han var en tickande bomb. Det kunde lika gärna hänt på hinderbanan under Muddy paws. 

Min ångest släppte. Han fick vara vild och vacker in i det sista. Två dagar innan han fick somna var det en övertaggad superlycklig kelpie som letade upp saker i hagen och sprang ikapp med vinden och medan jag förberedde banan hörde jag hans tjut inifrån huset eftersom han visste vad som väntade. Han gjorde fyrfotaskutt i kopplet på vägen dit medan han spårade mina steg från hagen för att energin sprutade ur varje cell. 

Den hunden levde verkligen till fullo, varje sekund.