2015 har varit ett skitår kan man väl mer eller mindre säga. Jag började året med en sjukskrivning i slutet av januari och jag avslutar året med en sjukskrivning.

 

Om jag får bestämma så kommer 2016 bli ett mycket bättre år. Mitt mål är sånt iallafall. Jag mår skit nu men från botten kan man bara klättra uppåt. 

 

Jag önskar Er alla ett gott slut och ett riktigt gott nytt år.

Har man inget roligare för sig så kan man ju alltid hämta rymmarponnysar hos grannen 4 km bort. 

 

Ja men så gomorron då. Dagens träningspass avklarat. Släpa motsträvig shettis. Yay så kul, NOT. Tack Texas, tack för benpasset. 

 

 

När livet som man känner det, inte längre är ...

 

När allting för ett ögonblick stannar upp och i nästa stund som en berg- och dalbana kastas ner i en avgrund.

 

När du inte längre vet vad du vill och känner ... allt och inget på en och samma gång.

 

 

 

Det är då en liten tanke, en liten gest, kan betyda så mycket. 

 

Tacksam för att det finns några därute som utan att veta det alla gånger, får mig att känna hopp om livet. 

 

Det jag är allra mest rörd över är att en vän sen förr, utan att tveka, spenderade lika mycket pengar på mig till en anonym julklapp som min egen far spenderade på min julklapp. 

Ja, jag har fått veta vem den anonyma tomten är. Jag har fått veta hur det kom sig. Av alla de gånger hon tänkt tanken så valde hon precis rätt tidpunkt. Jag blev så löjligt glad att jag ville gråta. 

 

 

Av mina syskon har jag också fått små "pigga upp" paket fastän vi sagt att vi inte ska köpa åt varandra. 

 

Sen veckan före jul har jag haft Gnistra hemma igen eftersom familjen som lånade henne skulle till fjällen över jul. Jag var dessutom fårvakt här hemma åt deras 3 fårdamer och tillhörande bagge. Mysigare bagge får man ju leta efter. Blev lite kär i Kungen som han heter. Han skulle nog gärna ha följt med in och myst i soffan medan man kliade honom bakom örat. 

 

Men idag åkte de hem till sitt igen. Och Gnistra åkte också tillbaka. Den här gången hade jag inte alls lika mycket ångest över att hon gnäggade i transporten efter att vi stängt om henne. Jag måste inse mina begränsningar, speciellt nu när jag inte mår helt 100, och då har hon det bättre på annat ställe. 

 

 

Å som i ångest

N som i nej

G som i glääk

E som i eäck

S som i storm

T som i trött

 

P som i panik

A som i avsky

N som i nervös

I som i ilande

K som i kräksig

 

Paniken bubblar inom mig. Ångesten river och sliter. Maran har fest i mitt bröst. 

 

H som i hjälp

J som i jävlar

Ä som i äcklig

L som i läskig

P som i panik

 

Kvider ett hjälplöst rop. Skriker ett ordlöst rop

 

Hjälp mig, jag dör ...

 

Julafton tog hårt på mina krafter

 

 

Jag återkommer så småningom.

 

... så är jag långt ifrån klar med vad jag VILL inför imorgon. 

 

Men men ... det blir jul ändå. Det vet jag ju av erfarenhet. 

Där kom allt ikapp mig.

 

De senaste dagarna har jag för att slippa känna, slippa tänka så mycket farit fram här hemma och plockat lite här och lite där. Det syns inte för den oinvigde kanske men så är det iallafall. Inte kunnat sitta stilla riktigt.

 

I morse gick jag upp hyfsat tidigt med tanke på att jag de senaste nätterna inte kommit i säng och somnat förrän morgonsidan. Inatt blev hon väl sisådär 4 innan jag la ihop ögonen av utmattning.

 

Efter frukost tänkte jag fortsätta röja i sovrummet. Jag har bestämt mig för att möblera om lite. Nu när jag "rår mig själv". Jag kom upp där, tittade på vad jag påbörjade igårkväll och vemodet rullade in över mig. All ork och energi försvann i ett nafs och jag började frysa inifrån och ut. Kröp ner under täcket och filt och somnade om. 

 

Nu är jag bara matt och trött. Skakar i kroppen av energilöshet. Men äter man inget riktigt på flera dagar och slarvar med sömnen så blir det väl så. 

Det är mycket just nu som pågår inom mig. Känslostormar upp och ner och det svänger fort vill jag lova. 

 

Jag och herr J har tagit en paus och han har "flyttat hem" till sina föräldrar så länge. Vi har mest bara bråkat och grälat på sistone och för att det till slut inte bara ska vara bitterhet och hat kvar så är det bäst såhär. 

 

Det är lättare att prata med varandra på distans faktiskt. På messenger hinner man formulera sig bättre och man kastar inte ur sig förlupna hårda ord som man egentligen inte menar. 

 

Jag vet inte vad framtiden bär i sitt sköte. Jag vet inte om vi kommer hitta tillbaka eller om vi gör separationen till ett permanent tillstånd.

 

Jag vet att jag fortfarande har känslor kvar. Våran gemensamma resa har varit lång och full med både glädje och svårigheter under årens lopp. Det känns som att hugga av sig högra armen, för vi har tagit oss igenom så mycket och jag har känt honom i mer än halva mitt liv. Faktiskt så är det snart 30 år sedan jag såg honom för första gången.

 

Jag såg inte så mycket mer än hans blåa ögon och den okynniga uppsynen men det räckte för att mitt hjärta skulle göra en volt i bröstet. En yngling på moped som hade roligt åt sin kompis som höll på att få sin moped kapad av min kompis. Hon hade bestämt sig för att hon ville provköra moppen men han tyckte annorlunda. 

 

Min dagbok från den tiden är full av historier om saker som hände. Jag skrev ner varenda ögonblick där våra blickar mötts för en sekund eller två. Jag skrev ner allt ifrån hur vi satt i rummet till vem som sa vad. Jag var (och är än idag även om det ibland är svårt att tro) ganska blyg och försynt. Vågade inte ta för mig men trånade i det fördolda. 

 

Så min dagbok är full av minnesanteckningar från min tidiga tonår, men jag behöver inte läsa den för att komma ihåg. Jag minns ändå alla detaljerna.

 

När tankarna håller mig vaken, när grubblandet fastnat på repeat, så tystar jag rösten i huvudet med att spela kluriga spel. Då måste jag fokusera och det i viss mån överröstar demonerna.

Om fyra dagar är det julafton.

 

Jag har noll, zero julkänsla. Det är noll och zero julstämning här hemma. Jag orkar inte, jag vill inte. 

 

För barnens skull ska jag försöka. Ärligt talat har jag inte ens orkat tänka på julklappar. Det har ingen annan här hemma heller orkat verkar det som. Vad barnen tänker vet jag inte. De säger inget när jag frågar heller. 

 

I sinom tid så löser sig allt. Men det är jobbigt just nu. That's all I've got to say about it.

Tabbade mig igårkväll. Hade lyckats lämna öppet till hönshuset och fick påhälsning. Jag såg en höna som sprang för sitt liv när jag var ut och nattade hästarna men kunde inte hitta henne i mörkret när jag gick dit för att titta. En snabb inräkning i hönshuset visade att alla tupparna satt tryggt kvar på ungkarlshyllan tillsammans med de två små kycklingarna och några av hönorna. Men tre hönor fattades. Båda mina spräckliga hedemorahönor och svarta blandrashönan. Jag svor en lång ramsa över min dumhet när jag stängde om de kvarvarande och gick in. 

 

I morse hade jag hoppats att nån av de tre skulle ha gömt sig i nåt buskage och nu tittat fram igen när en ny dag nalkats. Men gården ekade tom på vilsna hönor.

 

Jag gick in i stallet för att fixa pållarnas frukost och tittade lite nedslaget om de möjligen gått in där och gömt sig men de platser de brukat sitta på gapade tomma. Ett plötsligt ljud fick mig att vända helt om i stallet och på kanten till Lillemans box satt de. Två hönapönor som kurade lite vilset.

 

Tyvärr var den finaste lilla hönapönan borta. Den spräckliga unghönan. Den som jag hade planer på att para ihop med en av ungtupparna för lite amatörmässig färgavel. Jo jag vet att hedemorahöns inte ska färgavlas men om man  nu råkar gilla en viss färgställning lite extra så gör det ju inget om man får några fler sådana. Men men... sånt är livet. 

 

Jag verkar inte ens ha en bild på henne som verkligen visar hur vacker hon var.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om läkarbesöket idag.

 

Läkaren jag har, känns helt ärligt lite creepy. Och varje gång har jag glömt hur han ser ut ända tills jag får se honom när han kommer och ropar upp mig. Brrr

 

Han hade inte koll på vad jag sökte för. Började svamla om ryggont. Nja, armen sa jag. Ja just ja, du som dansade sa han då. Och så ville han veta varför jag var där idag. Det känns så förnedrande att behöva förklara att jag inte mår bra psykiskt än och att jag fortfarande har ont i min arm. Sen började han surra om vad jag egentligen jobbade med. Om jag var en boendeassistent och det är jag ju inte. Hemtjänst är inte riktigt samma kan jag tycka. Men hur jag än försöker förklara så verkar han inte fatta. Han hakade upp sig på städ och helt plötsligt hör jag hur han liksom frågar om jag tar åt mig att städa hos folk. Och om det är svart (eller vitt, vilket som). För han skulle behöva lite städhjälp. Eeeehhhh näe, jag tar inte åt mig städuppdrag. Jovisst jag städar i hemtjänsten men det är ju inte riktigt samma. *suck*

 

Jag kände mig förvirrad, förnedrad och ledsen när jag gick därifrån. 

 

Sen har dagen för övrigt varit rätt mycket blah också. Fortfarande inget jag vill skriva om här. 

Men jag reser mig igen. 

 

--------

 

 

Jag undrar om nån ser att clowner inte ler?

 

Om ingen hör trädet som faller i skogen, gör det då ändå något ljud?

 

Om ingen hör att jag gråter, är jag ändå ledsen då?

 

En skitdag idag. Imorgon läkartid. Ångest. 

 

Och så blev det en stunds tystnad på bloggen igen då.

 

Ja, jag har inte orkat med riktigt. Det blev tröttsamt efter julbord och dagen efter när jag stannade kvar hos brorsan och bakade pepparkakor med ungarna och svägerskan.

Det tog musten ur mig. Och sen är det lite annat som också suger orken ur mig. Inget jag vill skriva om här och nu. Tids nog kanske.

 

Jag har prokrastinerat i flera dagar också. Måste ju ringa o beställa ny tid hos läkaren. Men jag förmår mig icke. FAST jag vet hur dåligt jag mår och hur lite jag orkar så känner jag mig som nån jäkla simulant så fort jag försöker tänka hur jag ska säga i telefonen. Jag tycker inte om att be om sjukskrivning. Usch och fy. "det är väl bara att skärpa till sig" säger jag till mig själv, fast jag vet att det inte funkar så.

 

Okej, nu tog jag tag i att ringa om en tid iaf. De ringer upp mig ca 15.55 och nu är klockan 13.45 i skrivande stund. Hmmmm ja, vad säger man. 

 

Igår påminde dotra mig om att hon faktiskt fyller år idag. Alltså, jag skäms över mig själv att jag inte ens kan komma ihåg mitt barns födelsedag. Jag hade lovat att beställa en tårta. Tror ni att jag kom ihåg det? Näe, jag har ju inte gjort det. Så jag måste samla ihop mig och åka och se om jag hittar nån på kondis nu. Ja, jag sov halva dagen. Är så förbaskat trött. Svägerskan sa i förrgår att vi kunde träffas o ta en promenad igår typ eftersom de största minstingarna är på dagis till kl 16. Inte sjutton orkade jag samla ihop mig. Jag orkar ingenting. Vill ingenting. Jag fotar inte heller längre fast jag brukar gilla det. Igår satte jag batteriet på laddning iallafall så kanske jag kan förmå mig till det snart. Jag försöker tänka på vad läkaren sa till mig för snart ett år sen. BARA göra saker som är roliga. Nu är jag där igen. Vad är roligt? Och när jag eventuellt vill något så orkar jag inte ta tag i att börja. Min startmotor är paj. 

Jag är fortsatt trött och yrslig men idag hade jag en tid hos naprapaten så jag var tvungen att masa mig ur sängen i morse. Det tar emot riktigt mycket att gå upp ens.

 

Hon hittade några punkter som kan hänga ihop med yrseln lite grann iallafall. Sen kom jag på att jag har ju ökat min humörhöjande medicin och kanske att känslan av hjärtklappning och allmän svaghetskänsla kan komma lite därifrån också. 

 

Ikväll är det julbord bokat för mig, syrran och svägerskan. Jag hoppas jag piggar på mig tills dess. Nu ska jag vila 5 minuter i soffan medan maten lagar sig själv i ugnen. Lax med färdig sås och potatis till det. Aldrig testat förr men kanske är gott.

 

Idag är ingen bra dag.

 

Jag är så yr i bollen att det känns som om jag vore berusad. Det blir nog inte mycket gjort idag inte.

 

Jag tog två 10 mg atarax igår att sova på eftersom jag sovit så illa i två nätter nu och möjligen är det därifrån yrseln kommer. 

 

Jag skrev ett inlägg i förrgår som sen bara vips försvann ut i tomma intet. Men jag skulle bara berätta att jag hade lämnat en ungtupp till en fd kollega.

Hmmm jag beslöt mig att sova en liten stund till o jösses som jag sovit. La mig på tvärsan i sängen o vips sov jag visst hur bra som helst.

 

Gäsp, nå men så gomorron då. ;)

Man skulle ju kunna tycka att med renbäddad säng så skulle natten ha varit riktigt bra. Men fy så illa jag sovit inatt. Vaknat och vänt mig hur många gånger som helst.

Här är det fortsatt låg energinivå. Jag ställde klockan på ringning i morse men orkade inte kravla mig ur sängen förrän en bra lång stund senare. 

 

Jag fick ett litet ryck iallafall eftersom solen behagat visa sig idag och det har varit uppehåll för första gången på jag minns knappt när *halleluja*. Så jag rev ur sängkläderna och slängde ut kuddar, täcken och bäddmadrassen på vädring. Sen skulle jag ha dammsugit sängen tänkte jag också men ja, där tog energin slut liksom. 

 

Måste väl göra det nu kanske innan solen går ner och fukten kryper in i allt så man får frysa arslet av sig inatt sen.

 

Hästarna fick komma ut i en hyfsat lerfri hage idag eftersom det var uppehåll och jäklar så glada de blev.

Jag verkar ha fått knas på min mentala startmotor. Jag tänker att jag ska göra det och det men när dagen är slut har inte mycket vettigt blivit gjort. 

 

Det är ett konstant läge av statiskt brus i skallen just nu. Förfärligt tröttsamt faktiskt.

 

Ångesten lurar ständigt inom mig och väntar bara på näring för att blossa upp. Som en glödbädd med vindilar som får små lågor att flamma upp.

 

Och andra ljuset i staken tänt

En överraskning väntade mig här hemma när jag kom hem nu ikväll.

 

En blå låda och i den lådan fanns ett julkort och ett paket. 

 

Jag har inte den blekaste om vem som kan ha sänt mig det. 

 

Eller ja, nåt enstaka namn har flimrat förbi på listan över misstänkta.

 

Sjukskriven en månad (till att börja med). 

 

Först en uppmaning om att ifall det är livshotande ring 112 o vid allmänna frågor ring 1177.

 

Sen måste man trycka 1 för att komma till sin vårdcentral fast man ringde just DET specifika numret till att börja med. 

 

Sen måste man välja om man ska boka tid eller ngt annat.

 

Man får ett förslag på samtalstid där sköterskan ringer tillbaka. Tryck 1 för att boka tiden.

 

Tryck 1 för att bekräfta att du vill bli uppringd till det nummer du ringer ifrån

 

Tryck personnummer, avsluta med fyrkant.

 

Bekräfta att personnumret är rätt genom att trycka 1.

 

Sådär, bara att börja vänta på att nån ska ringa om sisådär 50 minuter ...

 

 

O när man väl FÅR den där jädra samtalstiden så blir man "knäppt" på näsan känns det som.

 

En kvarts läkartid. Löpande bandet, in och ut. Varför måste man alltid behöva känna sig som att de ser på en som vore man en hypokondriker/inbillningssjuk. Ja visst jag inbillar mig allt.  Gråtfärdig.nu. 

 

Sköterskan har ingen aning om hur länge jag dragit på att orka ringa, just för att jag vet hur det brukar kännas när jag väl ringer. 

 

Ledsen, arg, men mest ledsen.

 

Nu ska jag sova o ladda mentala batterier till läkartiden kl 15. Hej skallebank och magkatarr, och hej herr Ågren. Nej mr Migrän är INTE bjuden så släpp inte in honom också. 

 

Katten bli medicinen för nu.