Jag känner mig som en elefant som balanserar på den berömda spindeltråden. Men jag vet inte om jag tycker att det är så roligt direkt.

 

Det är inte så roligt när jag inte ser något skyddsnät under och spindeltråden befinner sig högt upp i luften. 

 

Två dagar med vardera 5 timmar jobb. 

 

Gårdagens bekymmer bloggade jag om i förra inlägget. <--- klicka för att komma direkt dit.

 

 Det sista jag gjorde innan jag åkte hem igår var att kolla dagens planering. Tror ni det var samma lika planering när jag kom till jobbet idag då? Nä, tänk för det var det inte. Rubbade det mina cirklar? Ja, tänk för det gjorde det.

 

Jag bet i det sura äpplet och gjorde förhoppningsvis vad jag skulle. Ja jag skriver förhoppningsvis för helt ärligt har jag inte hundra koll. 

 

Såå många gånger har jag förklarat hur illa det är. Hur beroende jag är av att kunna bara jobba utan att behöva tänka, utan att behöva stressa. Utan att behöva fatta en massa snabba beslut på egen hand. Av att kunna veta att jag på armlängs avstånd har en back-up jag kan lita på. 

 

Jag vet inte hur många gånger under de här två dagarna som jag har setat i jobbarbilen med tårarna brännandes i ögonvrån och paniken lurandes strax under ytan.

 

Jag ramlade in i slutet av arbetsdagen på lokalen med tre minuter till godo som min kollega sa. Hmmm, mmmm fast jag har inte mailat den här än, sa jag och viftade med inköpslistan från en brukare.

 

 När jag väl hade fått göra det och mailat samordnarna och chefen om hur jag har upplevt den här arbetsveckan så hade en hel timme gått. 

 

Jag kände mig gnällig och obekväm när jag författade mailet. Krävande och bitterfittig med frökenfasoner.

 

Döm själva:

Hej

 

De här två dagarna har varit lite röriga för mig. Dels strulade intraphone för mig i går onsdag. Det visade sig vara appen som behövde uppdateras men före det så segade programmet  och vägrade skicka iväg mina loggningar samt att låta mig kolla bakåt om det fanns viktig dokumentation att läsa.

 

Sen till det andra ”problemet”. Jag hade N.N's lunch onsdag, inplanerad med start 5 minuter innan köket stänger och tar bort maten. Besöket innan var beläget i S-hed (6 km ifrån Vfbo)med en sluttid 15 min innan N.N's lunchhämtning. Av olika anledningar blev jag sen ut ifrån det besöket med 8 minuter.

Idag torsdag: 2 stycken för mig nya brukare där jag inte visste exakt var de bodde mitt ute i ingenstans. Min intraphone vill inte samarbeta med mig och visa vägen via gps. Vet inte om det är/ska vara så numera men pga min stresskänslighet klarade jag inte heller av att aktivera gps:en utanför intraphone heller. Jag fick köra dubbelt med min egna privata telefon och surf för att få en vägbeskrivning.

 

Nu har jag lyckats jobba över med en timme pga att jag dels mailat X.X's inköpslista till Ica då det är svårt att nå dem per telefon, och dels för att jag nu mailat detta.

 

Jag förstår att det är svårt att helt och hållet anpassa jobben utifrån mina nuvarande förutsättningar men det känns som att den här veckans planering var utformad för att maxa mitt stresspåslag. Jag har haft flera rejäla black-outer där min hjärna stängt ner. Bland annat klarade jag inte ens av att förklara för kökspersonalen att jag hade glömt matkupongen vi byter mot en matlåda kvar på lokalen.

 

Även om jag inte arbetar många procent för närvarande så vågar jag gissa att även det lilla jag jobbar är något värt när det är brist på vikarier och vi får beordra in varandra för att få ut jobben. Därför vore det ju såklart allra bäst om jag kunde få känna att jag fixar mina jobb utan att klappa ihop.

 

Nu är den här arbetsveckan slut för min del och jag ska åka hem och ladda mina batterier inför nästa veckas utmaningar.

 

Med Vänlig Hälsning

M

---