Med läkare, fk och chef för att utvärdera och göra upp en plan för min fortsatta återgång i arbete efter sjukskrivning för utmattningsdepression.

"the harder you fall - the higher you bounce"

Och jag föll. Kraschlandade i en våt fläck.

Så oerhört tacksam för alla som funnits där. Som finns där. Ingen nämnd och ingen glömd.

Idag är första dagen av resten av mitt liv.

Varje dag. En kamp att leva. Oftast kämpar jag bara för att överleva. Men det finns små stunder i allt där jag faktiskt lever. Jag kanske bara är i stunden. Men jag ÄR just där och då. 

"Jag vill tacka livet som gett mig så mycket." En klyscha, en rad i en låt. Men ändå så precis. Utan svårigheter att kämpa igenom hade jag inte vetat hur stark jag ändå kan vara - ibland. 

Det är inte målet som är målet med resan. Ibland glömmer jag bort det. 

Hösten är inte min favoritårstid. Vårbarn som jag är. Hösten betyder mörker o kyla. Jag har sagt det förut så jag behöver inte tjata om det igen. Inte idag.