Han fattas mig

Så gick jag ut genom dörrarna med ett tomt koppel i handen.
 
Nånstans visste jag det redan innan jag hunnit fram till djursjukhuset med honom. Att han inte skulle följa med hem igen. Nånsin. 
 
Livet är orättvist. Men jag fick 5 år tillsammans med min bästa vän. 
 
Ett nytt kapitel i min livets bok. Nytt blad. Nya äventyr. Och kelpien var inte menad att följa med in i det nya kapitlet. 
 
Lika hastigt som han kom in i mitt liv. Lika hastigt försvann han. 
 
Efter att ha blivit dålig på tisdagskvällen efter vad jag trodde var en soppåse-raid åkte vi till Ultuna. 
 
En röntgenundersökning senare kom veterinären in på undersökningsrummet och sa att de funnit något. Eftersom undersökningen gjordes för att se så inget satt fast i mage-tarm om han ätit något olämpligt så var min första tanke såklart att det var vad de funnit. Tills han fortsatte "utanför magsäcken" 
 
Jag tänkte att vad har han ätit som kunnat penetrera magsäcken. Tills jag fick se röntgenbilden. 
 
En tumör. Mest troligt på mjälten utifrån vad han kunde se på en röntgenbild. 14 cm mätte han upp den till. 
 
Han förklarade att en tumör där kan komma smygande så man inget märker och sen ganska snabbt växa sig stor och bli ett problem. 
 
Tankarna rusade. Veterinären förklarade vilka alternativ jag hade. Och han började med att berätta vad mer man måste göra för att säkert se exakt var den satt och om den var elakartad eller inte. Endast genom att skicka iväg en bit till labb skulle det gå att faställlas och tillståndet var ju akut så en operation hade krävts. Mest troligt hade han behövt blod. Det kunde vara metastaser o då kan man ändå inget göra och det fanns en särskild cancerform där förväntad livslängd även vid operation hade varit några månader max. 
 
Jag bestämde mig direkt. Inget onödigt lidande. 
 
Hundvärldens svar på Peter Pan skulle få slippa bli gammal i sinnet. Han levde varje minut till fullo. Han hade hunnit få en livstid av äventyr. 
 
Med mig på ena sidan och S på andra somnade han en sista gång. 
 
Nu springer han ikapp med vinden på de evigt gröna ängarna. Hans kompisar som tassat före, himlar åter med ögonen åt kelpien som ligger på lur i det höga gräset för att sen få rusa fram o skrämmas. Kelpien som growlar och låter farlig med en lång pinne mellan tänderna medan han försöker springa och balansera pinnen utan att den fastnar i något. 
 
Tack vännen, tack för allt
 

Birk såg sej om i skymningsskogen, och han blev underlig till mods, varför visste han inte. Förstod inte att det han kände nästan som en liten sorg i bröstet, det var bara sommarkvällens skönhet och frid, ingenting annat. ”Den här sommarn”, sa han och såg på Ronja. ”Ja, den här sommarn ska jag bära med mej till livets slut, det vet jag.

Ur Ronja Rövardotter
 
Kodjo Vildhjärta
2012-05-27 - 2021-09-22

Kommentarer
Postat av: Stina

Vackraste ❤️

2021-09-23 @ 11:02:32
Postat av: Anki

Beklagar sorgen.❤️

2021-09-23 @ 12:14:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0