Omöjligt att få sova

 

Somnar gör jag. Och vaknar lika fort. För i samma stund som jag somnar stänger kroppen ner allt. Inklusive min andning tydligen.

 

Och så vaknar jag när kroppen vill ta ett andetag o jag känner att det inte kommer räcka till med att andas genom näsan.

 

Det är massor som rusar genom mitt huvud just nu. Massor som måste bearbetas. Jag har kommit till ett vägskäl. Utbränd är nära igen. Efter två gånger in i väggen är det inte långt bort nånsin.

 

Min vilja att alltid vara till lags. Aldrig be om hjälp. Aldrig vara till besvär. Ta ett steg tillbaka från vad jag vill, vad jag behöver. Bita ihop. Skrika tyst inom mig istället för att säga rakt ut. För jag vill inte såra andra. För att jag vill inte förnedra mig själv med att bli nekad.

 

Till slut glömmer visst kroppen bort det mest basala. - Andas. För att jag tryckt bort allt vad behov heter.

 

Jag har druckit grönt te. Gjort på hallonblad. Eftersom jag läste att det innehåller oxytocin. Ett hormon som bland annat utsöndras av att få en kram. Bara det liksom. Absurt egentligen. 

 

Vägskälet? Leva eller dö. Om jag inte sätter ner foten för min egen skull så dör jag på kuppen. Det är så det känns.

 

Jag glömmer andas o förr eller senare kanske den där andningsreflexen fallerar.

 

Eller så får jag en blodpropp eller en blödning på något vitalt ställe. Jag har en tendens att få små spontanbristningar i blodkärlen. Främst fingrarna men även fötterna. Förra året hade jag ett ställe under stortån som ständigt var svullet och ömt pga att det spontanbrast. Det börjar som pirr och klåda. Sen när man gnider stället så smärtar det till och ett blåmärke uppstår. Ibland känns det som en knöl (ser ut som en knöl också ibland) innan. Jag tänker att nån dag kommer en sån bristning ske typ i hjärnan istället för ett finger. Kanske pga stresspåslaget.

 

Och mitt i allt så har jag ett sånt dåligt samvete över att jag inte längre orkar köra på i 190 knyck o trolla med knäna. Att jag kommit till stupet o står där o hänger utan o veta om jag bromsade i tid eller om jag kommer falla.

 

Nåja. 

Let's hope I know how to bounce

 

Jag ska göra ett nytt försök med sömnen. Även om jag nånstans i gömmorna har piller som skulle hjälpa mig somna så vill jag inte ta det när jag inte får andas som jag ska. Nästan så att jag är lite rädd för att somna. För att faktiskt inte kunna vakna när kroppen skriker om syre