Ops

Ja där försvann jag ett tag

 

Ja från bloggen. Inte från sociala medier helt. Instagram har uppdaterats mer flitigt. 

 

Går in på min sista semestervecka imorrn. Hann få underbart väder den första veckan. Inte lika mycket av den varan sen. 

 

 

Men jag har försökt göra det bästa av semestern ändå

 

Jag har solat och badat, tränat (både ensam och med vänner) cyklat, fotat, åkt båt, träffat vänner, träffat mina syskon med familjer, träffat sonen (och exet har bjudit sig själv över ett antal gånger). Dotra tänkte nog komma över nu när hennes semester börjar innan min slutar. Och det blir första gången jag ser henne irl sen corantänens start. 

 

Och allt det där är gott. Jag har haft en bra sommar so far. Men ibland rullar vemodet in.

 

Demonerna som aldrig nånsin riktigt lämnar mig ifred vågar sig fram och blåser liv i glöden av sorg och ensamhet. Matar den försiktigt med små flisor av andras glädje och gemenskap. Titta, de har fredagsmys viskar de i mitt öra medan de kittlar mig i nacken. 

 

Flödet på Instagram och Facebook fylls på med medium rare grillade köttbitar, glas med rödvin och rosé. Picknick vid sjöar, grottor och raviner. Ljumma sommarkvällar på en inglasad altan där inga mygg och knott får vara med.

 

Demonerna bläddrar bland inläggen, pekar, kommenterar. Vältrar sig vällustigt i känslor av utanförskap. Kluckar förtjust i fnitter när elden blossar upp.

 

Jag vet inte varför och när den känslan flyttade in i min kropp och sinne. Den där av att alltid känna sig som att man är med på nåder. Alltid tassa lite på tå o bara vänta på att få höra att man är så lättlurad som verkligen gick på att någon vill va min vän. 

 

Att jag nånsin kunnat tro att jag är värd att tas på allvar.

 

Jante är default i mig. Det förinställda värdet. Du ska inte tro att du är något.

 

Oavsett hur många gånger och hur högt jag sjunger psalmen 791

 

"Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du…"

 

Så spelas ändå alltid nånstans lågt i bakgrunden. I basgången 'vem fan tror du att du är" med en cynisk sarkastisk underton. 

 

Om ni har läst ända hit. Sorry för deprimerande läsning. Det bara behövde luftas och ut. Ställ trollen i solen så spricker de.

 

Jag vet inte varför det blossar upp med ojämna mellanrum. O nej, ingen som läser behöver ta åt sig o känna att jag skyller något på nån annan eller att jag missunnar någon. Det är som för alkoholister. Andra måste kunna fortsätta leva sitt liv fastän alkoholisten inte längre kan dricka alkohol. Andra ska inte behöva sluta ta ett glas vin till maten eller en öl till fotbollsmatchen.

 

Demonerna måste var och en bekämpa på egen hand.

 

Och, jag gör det genom att njuta så mycket jag kan av de bra stunderna. Sparar minnen av bra ögonblick, bra känslor. 

 

Jag tror på att var sak har sin tid. Glädje och sorg. Människor och djur kommer till en när tiden är rätt. 

 

Livet är en resa med livslångt lärande. Jag har saker att öva på fortfarande innan jag kan släppa och gå vidare helt kanske. Jag har ett gäng mentala mentorer på vägen. Ni tillför alla något var och en på sitt sätt. Ingen nämnd och ingen glömd.

 

Dessa inlägg på insta & fb m.m de är en förskönande verklighet, numer ser jag just den sorten du räknar upp ungefär som silikon, man visar upp något för att höja din självkänsla och andra ska se hur bra man är, fast innerst inne har man den där känslan att inte duga/räcka till precis så som man är. Ja nu blev det skamligt men jag tror du förstår vad jag menar?

Inte skamligt, svamligt!