Jag var så glad. 

 

Att jag skulle få sluta 12 idag. 

 

Tills chefen ringde. Och inbeordrade mig 4 timmar.

 

Död, dödare, dödast. 

 

Kände redan i morse att dagen skulle bli extra allt. Och jotack.. Det blev den. 

 

Är det värt att ta pengar för en inbeordring om man inte orkar åka hem direkt efter passet är slut? 

 

Sov på soffan som står på jobbet en knapp timme innan jag orkade samla ihop mig o ta kaffe o så småningom åka hem. 

 

Nu skiner solen från en klarblå himmel typ o jag känner att jag behöver balansera den psykiska tröttheten med fysisk trötthet. Ska nog motionera cykeln en sväng. Frågan är vartåt jag ska styra den. 

 

Och sen det vanliga dilemmat. Fredagar betyder fredagsmys hos alla typ. Hatar att känna grillukten ligga tung över nejden. Det gör mig ensam i själen.

 

Jag har ju exet som håller mig sällskap på messenger. Men det sällskapet klarar jag mig utan. Hör du det. Foka på din nuvarande Oh so precious kärlek. Eller vad ni nu har. Nej jag vill inte ha dig tillbaka. Jag blir bara lätt trött o irriterad av alla hundra mess som ramlar in. 

 

Ladda batterier o dra iväg på en sväng. 

 

=kaffe, chokladbit o laddsladd till fånen.

Första arbetsveckan avklarad

 

Död

 

Nä inte helt men mentalt jättetrött

 

Har varit en vecka med mental berg-och-dalbana. Måendet har åkt upp o ner. Minsta lilla har fått mina sensorer att gå totalt bananas. O jag vet att jag reagerar barnsligt. Man behöver fasiken mjukstart från semesterläge till fullt coronamode igen. 

 

Har nog aldrig lyckats komma i semesterläge så snabbt som jag gjorde i år. Stängde av allt direkt för att jag var dödens kräktrött på visir, tossor, handskar och sprit sprit sprit. 

 

Sista veckan semester innebar några dagars häng med dotra. Och lite hundvaktande. 

 

Sista semesterveckan inledd. 

 

Börjar med sol. Även om molnen är många och stundtals stora. Tog min frukost ute. Bästa sättet att starta en sommardag på. Ledig, fint väder, lugn o ro att äta frukosten ute och kanske ladda batterierna med lite sol. Försöka få lite annan färg än likblek. Odla en och annan fräken. Fylla upp D-vitaminlagret.

 

Apropå mitt förra inlägg. 

Jag har försökt rannsaka mig om de där känslorna av utanförskap. Kanske att de kom när jag på lekis fick kastat i ansiktet av den jag trodde var min bästis att hon lekte minsann bara med mig för att ingen annan ville leka med henne. 

 

Eller alla de där gångerna i skolan när man stod kvar bland de sista, avskrapet, när det skulle väljas lag. Hur en sån utstuderad form av mobbing kunde få tillåtas av lärarna är för mig obegripligt idag som vuxen.

 

Eller alla andra gånger i skolan där man skulle välja och väljas. Grupparbeten, bänkgranne, gå två och två på raka led ... 

 

Jag hatade det. H A T A D E

 

Ångesten. Klumpen i magen.

 

Jag bytte dessutom klass och skola i årskurs 2. Gjorde inte saken bättre. Alla grupper var redan gjorda. Jag fick försöka hänga med på nåder. Men jag var femte hjulet. Ständigt. 

 

Och en av de "coola" killarna hade från dag 1 bestämt sig att jag var nån att reta sig på. För att jag var född en dag före honom tydligen. Fick jag veta flera år senare att det var nåt han störde sig på. Ja jo, man väljer ju sin födelsedag. Eller inte. 

 

Nåja. Nog om det. Nån dag ska jag väl ha kunnat lägga det bakom mig. På riktigt. 

 

Ja där försvann jag ett tag

 

Ja från bloggen. Inte från sociala medier helt. Instagram har uppdaterats mer flitigt. 

 

Går in på min sista semestervecka imorrn. Hann få underbart väder den första veckan. Inte lika mycket av den varan sen. 

 

Men jag har försökt göra det bästa av semestern ändå

 

Jag har solat och badat, tränat (både ensam och med vänner) cyklat, fotat, åkt båt, träffat vänner, träffat mina syskon med familjer, träffat sonen (och exet har bjudit sig själv över ett antal gånger). Dotra tänkte nog komma över nu när hennes semester börjar innan min slutar. Och det blir första gången jag ser henne irl sen corantänens start. 

 

Och allt det där är gott. Jag har haft en bra sommar so far. Men ibland rullar vemodet in.

 

Demonerna som aldrig nånsin riktigt lämnar mig ifred vågar sig fram och blåser liv i glöden av sorg och ensamhet. Matar den försiktigt med små flisor av andras glädje och gemenskap. Titta, de har fredagsmys viskar de i mitt öra medan de kittlar mig i nacken. 

 

Flödet på Instagram och Facebook fylls på med medium rare grillade köttbitar, glas med rödvin och rosé. Picknick vid sjöar, grottor och raviner. Ljumma sommarkvällar på en inglasad altan där inga mygg och knott får vara med.

 

Demonerna bläddrar bland inläggen, pekar, kommenterar. Vältrar sig vällustigt i känslor av utanförskap. Kluckar förtjust i fnitter när elden blossar upp.

 

Jag vet inte varför och när den känslan flyttade in i min kropp och sinne. Den där av att alltid känna sig som att man är med på nåder. Alltid tassa lite på tå o bara vänta på att få höra att man är så lättlurad som verkligen gick på att någon vill va min vän. 

 

Att jag nånsin kunnat tro att jag är värd att tas på allvar.

 

Jante är default i mig. Det förinställda värdet. Du ska inte tro att du är något.

 

Oavsett hur många gånger och hur högt jag sjunger psalmen 791

 

"Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du…"

 

 

 

 

 

Och, jag gör det genom att njuta så mycket jag kan av de bra stunderna. Sparar minnen av bra ögonblick, bra känslor. 

Jag tror på att var sak har sin tid. Glädje och sorg. Människor och djur kommer till en när tiden är rätt. 

 

Livet är en resa med livslångt lärande. Jag har saker att öva på fortfarande innan jag kan släppa och gå vidare helt kanske. Jag har ett gäng mentala mentorer på vägen. Ni tillför alla något var och en på sitt sätt. Ingen nämnd och ingen glömd.