Torsdag, sjukstuga och lite throwback thursday

Ibland kommer det ikapp en och slår en hårt i skallen.
 
Igår kändes hela dagen som en lång och knagglig uppförsbacke. Det var länge sen ett arbetspass kändes så långt. 
 
Jag konstaterade på eftermiddagen att det jag hade gjort innan lunch kändes så extremt långt bort att det inte ens kändes som samma dag. 
 
Jag hade tänkt åka o träna. Men känslan av feber satt i redan från start. Jag var svettklibbig när jag vaknade. Och jag kände mig äckligt varm under hela dagen. Av och till. 
 
När slutet av min arbetsdag närmade sig insåg jag att det enda jag ville var att få åka hem och sova. 
 
Inspirerad av kollegan beställde jag en hämtpizza och åkte hem. Åt halva pizzan, gick och la mig och ridå. 
 
Vaknade korta stunder. Svarade på några meddelanden som ramlade in strö-vis medan jag sov. Orkade inte vara vaken och somnade om. O sådär höll jag på hela kvällen. Vaknade halvtre på natten. Insåg att jag behövde ställa larmet. Febersnodde i sängen tills att klockan ringde. Hade en ojämn kamp med mig själv över huruvida jag borde åka o försöka jobba eller ringa mig sjuk och somna om.
 
Ringde till slut. 
 
Men alltså. Varför kan jag inte bara ringa o säga hej, jag är sjuk idag. Vet inte om jag är frisk imorrn. Tack och hej. 
Nej istället ska jag liksom ursäkta mig med att jag sovit sen igår när jag kom hem, har feber, och vet inte om jag kanske är piggare framåt dagen o bladibla.
 
Jösses. Vem ska jag övertyga? Mig själv främst tydligen.
 
Det var rätt beslut hursomhaver för boy - har jag sovit eller!! 
 
Vaknade vid 11 och insåg att kaffetarmen skrek. Åt resterna av pizzan och satte mig en stund på trappen med kaffekoppen. 
Solen visade sig. Men det blåste kalla vindar. 
Så jag gick snart in igen. Och fortsatte sova. Tills exet knackade på sovrumsdörren. Han hade sagt att han skulle ramla förbi efter jobbet för att låna en sak från förrådet. 
 
Nu har jag ju faktiskt varit vaken den längsta stunden på hela dan. För jag har varit vaken sen dess och nu är klockan snart halv åtta. 
 
Febern har ömsom gjort mig varm, ömsom fryssen. Just nu fryser jag igen och har krupit under täcket. Det lockar att sova bort resten av kvällen. 
 
Men det slog mig att jag firar 3 år idag. Det är tre år sedan jag kollapsade inne hos läkaren på ett möte mellan fk, läkare och arbetsgivaren. 
 
Och jag ber om ursäkt men resten av inlägget kanske inte är jätteroligt. Men det är ändå tankar som snurrar. 
 
Inte många spår från den dagen eller dagarna innan och efter. Men det här minnet ploppade upp. På suicidpreventiva dagen ironiskt nog. 
 
För tre år sen idag skrev jag det här inlägget. 
Jag vet att jag skrev nånting på messenger åt exet på morgonen när jag åkte till jobbet som antydde vartåt mina tankar bar. Sen stängde jag av mobilen. Jag tror det handlade om hur lätt det skulle vara att bara gasa liiite till och vrida på ratten. 
 
Blogginlägget gjorde jag på jobbet innan jag bytte om och åkte hem för att fylla på mat och vatten åt alla djuren innan jag sen åkte till stan för mitt inbokade möte. 
 
Jag ville se att alla djuren hade mat o vatten om utifall det skulle dröja nån dag innan de fick nytt.
 
Idag firar jag alltså tre år. 
 
Och idag känner jag att jag lever. Förvisso genom att må blah pga feber och trolig förkylning på G. Men jag lever iaf.
 
Och är det en sak jag lärt mig så är det att jag har många fina vänner som bryr sig. Och jag har två underbara barn. Men som jag just där och då tyckte skulle klara sig alldeles utmärkt utan en mor.
 
Och fjanten. Han som kom till mig under täckmantel att HAN behövde mig. När det var jag som behövde honom. 
 
När jag mådde dåligt efter separationen kom han som en skänk från ovan. Han gav mig en uppgift igen. 
Hade jag gjort allvar av mina tankar hade jag tagit han med mig, hela vägen. Över regnbågsbron. Så som jag tänkte just då så var vi två överblivna individer som ingen skulle sakna ifall vi försvann. 

Kommentarer
Postat av: Stina

Usch blir ledsen av att läsa det här! Du är ju så behövd och älskad av så många! Fina, fina vän ❤️

Svar: Tack ❤️
Kalla mig M

2019-09-13 @ 07:45:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0