Jag börjar med att varna för ett lååångt och möjligen tämligen förvirrat inlägg. Långa kringelkrokar i tankarna. 

 

Kanske att det är för att jag blev påmind om jubileumet jag firade igår (om man nu kan säga så). Men iaf, buckle up and get ready to ride my bumpy rollercoaster ...

 

Så många gånger som jag längtade efter egentid. Att få vara min egen herre, så kvinna jag är. 

 

När allting kändes som det kröp innanför mitt skinn. När allt blev "system overload" och jag inte såg ljuset i andra änden av tunneln. 

 

När jag var mitt i kaoset. När jag brände ut mig själv första gången. När jag inte orkade höra barnens röster från ett annat våningsplan ens. 

 

När jag kände det som att jag ensam drog runt på familjevagnen i regn och rusk och de andra satt inkurade i tryggt förvar inomhus i värmen och ibland bara stack ut ett huvud och hade åsikter om riktning, hastighet eller vägens skick. 

 

När jag kände det som att jag jonglerade med tio bollar i olika storlek och livet ständigt kastade in fler bollar att hålla rätt på. Jag som inte kan jonglera med fler än två liksom. 

 

Jag har nog alltid varit en sån där som trivs lika bra i mitt eget sällskap som jag gör i goda vänners lag. 

 

Jag är oftast ganska nöjd med att leva ensam och jag känner att jag nog aldrig mer vill bo med någon annan, men så kommer det stunder när jag längtar efter något annat. 

 

Den där känslan av att få tillhöra en gemenskap.  Ibland saknar jag någon att krama eller bara få sitta bredvid. Få ladda energi bara genom att vara nära någon som visar att den vill vara nära mig. 

 

Som alla andra helger i princip, ploppar det in meddelanden på messenger. Från en människa som så tydligt valde bort gemenskapen med mig. Långt innan han faktiskt tog sitt pick och pack och drog. Vi levde under samma tak. Men ändå inte. 

 

Det är en tragik i det hela. Medan jag kämpade så många år att få det att funka.

 

Ensam fast tvåsam är den absolut värsta ensamheten.

 

Upplockad och ställd åt sidan. Som en leksak som stod på hyllan och dammade igen. För att den som kunnat ha hur mycket kul som helst med leksaken var rädd att bli av med den om någon annan fick se den. 

 

Och i slutänden var det helt i onödan ändå. Leksaken kastades bort. Kartongen den förvarats i för att fortsätta vara i mint condition eller nåt revs upp och allt hivades ut. 

 

Så varför nu ägna så många timmar åt att tänka på den där saken som stod undangömd i så många år innan den sorterade bort. Varför nu försöka damma av kartongen som ändå inte längre innehåller leksaken? Jag har inte några känslor kvar. Mer än vemod. 

 

Jag gråter ikväll över drömmar som aldrig besannades, liv som aldrig levdes lyckliga ever after och bortkastad energi och uppmärksamhet. 

 

Jag gråter därför att om hälften av den energin som läggs varje helg på att skicka musikvideos till mig nu hade lagts på oss under de åren vi hade, så hade jag sluppit känna mig så ensam. Jag hade fått lön för min möda. 

 

Om ändå varje youtubevideo hade varit en godmorgonkram för de otaliga gånger han lämnade huset medan jag fortfarande låg och sov och sen vaknade utan att veta hur länge sen han klev upp. 

 

Nåväl, vad vill jag ha sagt? Tror jag tappade bort vad jag ville ha sagt. Mer än att det sitter en ensam människa och tänker på vad han hade och sakade för att han aldrig nånsin kunnat vara nöjd med livet som det sett ut. Alltid önskat sig något annat.

 

Till slut blev jag (och hon) som alla de där bilarna han köpt och sen bytt mot något annat. Ta den där Volvo 142:an han köpte, sen bytte bort och sen ville köpa tillbaka igen. Volvon blev hans igen men jag är ingen Volvo. 

 

 

Asch, alla möten sker av en anledning och inte förrän det är dags. Och det är inte alltid glasklart varför saker sker som de gör men universum har väl en plan antar jag.

 

Och nej jag kan nog inte bara sitta här hemma och vänta att nån ska ramla ner från himlen typ. Det händer väldigt sällan så som i Gevaliareklamen. Så medan jag väntar tänker jag fylla mitt liv med roliga saker som förhoppningsvis får mig att må bra.  Och fortsätta att se på min omgivning med ögon som ser saker inte alla andra kanske uppmärksammar. Och fortsätta att fånga dem på bild.