Jag plockar bland sakerna. Försöker sortera och möblera om för att få MIN prägel här hemma när det plötsligt slår mig hur man kan lämna ett hus så som det är med frukost kvar på bordet och allt och bara gå ut genom dörren för att aldrig mer återvända.

 

Det gör så fruktansvärt ont att behöva minnas bakåt, värdera saker, komma ihåg vem som köpt vad och vem som fått vad. 

 

Enklast vore att bara gå ut o stänga dörren bakom för att sen aldrig mer vända mig om.

 

Lämna de krossade drömmarna. De bitterljuva minnena, ekon av skratt och gråt. Väggarna som hört både mjuka kärleksord och hårda ord av ilska. Parkettgolvet med alla repor, fläckar och märken där vi låg en gång för 21 år sen på en tunn madrass och planerade framtiden. 

 

Just idag är jag inte stark, jag kanske reser mig igen. Men det blir isåfall en helt annan dag.