När viljan att kämpa tar slut

Var börjar jag?

 

Mitt liv kollapsade. JAG kollapsade. Allt vad jag visste, var inte längre sanningen. Den person jag delat så mycket med; glädje, sorg, smärta, kärlek, livet ... hade ljugit för mig. Tittat mig i ögonen och ljugit. Utan ett uns av ånger lovade han mig sanningar som inte fanns.

 

Om han hade sagt sanningen från början så hade jag visste mått dåligt. Det förnekar jag inte. Men jag hade kunnat få en chans att bearbeta, processa och gå vidare. Nu fick jag mattan undanryckt, jag kastades tillbaka till början igen men med ränta. Chocken förlamade mig först. Sen kom ilskan och målmedvetenheten som gav mig styrka. Tyvärr var priset för detta högt. 

 

Jag började tänka destruktiva tankar. Jag kände mig överflödig och oönskad. Vad var meningen med livet? Jag kunde inte riktigt se vad det fanns kvar för mig att leva för. Två tillräckligt stora barn som klarar sig utan mig. Ett ex som redan gått vidare till att planera sitt nya liv med sin nygamla flamma. Jag kände mig inte som att jag passade in på jobbet heller längre. Många nya vikarier och nya brukare. 

 

En dörr i mitt inre öppnades. En dörr jag inte riktigt lagt märke till tidigare. En dörr som gav mig motorvägen till vägens ände. Den lätta lösningen på svåra problem. Den själviska lösningen. Men om andra får vara egoistiska så kan väl jag?

 

Jag är fortfarande skör. Det är fortfarande en väldigt tunn lina att balansera på. Gränsen mellan galen och bara galet ledsen är tunnare än en spindeltråd. 

 

Jag känner mig sårad, arg, ledsen, besviken, lurad, gjord till åtlöje.

 

Medicinen hjälper mig att slippa tänka. Slippa grubbla. Slippa känna så mycket. Jag slipper bli manisk i mitt hämndbegär. 

 

Den person som jag trodde mig få bli gammal med, som jag trodde skulle vandra samma väg med mig in i evighetens solnedgång en dag, svek mig. Bytte ut mig. Ja, jag kanske inte alltid har varit så rolig. Men det var inte han heller alla gånger. 

 

Jag blev så hårt knockad att jag inte ville resa mig igen. Jag ville inte kämpa mer, inte känna mer. Jag ville ta den lätta vägen ut ur allt.

 

Jag hade till och med planer på HUR jag skulle kunna försvinna utan att någon skulle börja undra vart jag tagit vägen på minst en vecka. Sverige är stort och fyller man tanken på bilen och sen tar ut kontanter så kan man komma ganska långt utan att bli spårad om man inte vill bli spårad. Och småvägarna är många och långa om man åker uppåt.

 

 

 

I måndags tillbringade jag nästan 5 timmar på psykakuten innan jag sen skickades hem med lite lugnande. Sen i måndags har jag sovit hos min bror och hans familj för jag vill inte vara själv. Jag vill inte riskera att slå över igen. Men snart nog måste jag möta verkligheten där hemma igen. 

 

Livslusten tog slut. Orken och viljan tog slut. Just nu lever jag för sekundrarna i varje minut. Minuterna i varje timme. Timmarna i dygn. Men jag har fortfarande inte bestämt mig att jag SKA välja livet så som tiden utmätts för mig. Den som lever får se.

 

För alla och envar där ute ... tänk er för när ni väljer att hålla hemligheter. En lögn kanske väger så lätt hos er, men kan väga så tungt hos någon annan. 

 

Vems sak är det att döma? Du som syndar? Eller jag som drabbas av synden? 

Massor av omtanke till dig, jag förstår att du har en tuff tid och att du kämpar hårt och jag hoppas verkligen att du hittar styrkan inom dig och orkar jobba dig tillbaka till ett liv där du känner att du står stadigt på marken igen. Vägen dit kommer säkerligen att kännas hård och jobbig men jag tror att du har styrkan inom dig *kram*

Sänder en stor styrkekram till dig. Inte för att det på något vis hjälper men ... vetskapen om att jag sänder dig en varm tanke kanske kan skänka dig något positivt i allt mörker du befinner dig i.