Upp och ner, ner och upp ...

 

Upp som en sol, ner som en pannkaka ...

 

Life is a rollercoaster

 

Jag satte mig ner och skrev ett personligt brev igår. För en jobbansökan. Sista minuten men hey, jag jobbar bäst under press. 

 

När man, som jag, levt med skygglappar på. Äh, låt oss säga ögonbindel när vi ändå håller på. Iaf ... när man levt med tunnelseende en längre tid så är det inte så lätt att se något positivt alls. Vem är jag liksom?

 

Vem är jag - människan, kollegan, kamraten? Vad är JAG bra på? Vad kan jag? Vad gör mig till den absolut bäst lämpade kandidaten? Kandidaten till ett jobb, till ett förhållande, till kamratskap ...

 

För en kort stund ... ett ögonblick, levde jag faktiskt upp. Men allt som åker upp kommer förr eller senare ner igen. Luften går ur ballongen och de sladdriga resterna faller till marken. 

 

Ja jag hade en mindre bra natt igen. 

 

Låt oss bara konstatera att om tårar var guld så vore jag miljardär. 

 

Men inte bara av ondo. Nej, jag kom till viss insikt om mig själv. Saker jag måste få hjälp att bearbeta om jag ska kunna bli en hel människa. 

 

Jag har en tanke att jag skulle vilja skriva en bok. Jag vet inte hur och jag vet inte vad den ska innehålla. Men en bok om min resa. Inte den uppenbara med boy meets girl, boy hurt girl ... nej en bok om livets lärande. Livsläxan jag har i detta livet. Mitt problem är att jag tänker så fort men skriver så sakta att jag hinner glömma mina tankar medan jag skriver ner dem. 

 

Så vänlig och försynt. Hon påminner mig att inte bara stövla på o förvänta mig en massa. Man måste sänka energinivån och kraven för att få hennes förtroende. En läromästare med andra ord.