I mitt huvud spelas Guns N' Roses och jag gråter. 

 

Jag visste inte att det kunde göra så ont fortfarande. 

 

Det är konstigt hur sinnet för att skydda mot smärtan liksom stänger av. när det blir för mycket. Men ett sår kan se läkt ut på ytan fast så länge det finns skit kvar däri så läker det inte helt. Idag petade jag på skorpan och såret gick upp. Nu väller varet ut. Illaluktande, gult, klibbigt. Den sötaktiga kvalmiga doften som får en att rygga tillbaka i motvilja.

 

 

 

Hade jag varit en dator hade jag blue screenat idag. Och sen startat upp i felsäkert läge. Ni vet säkert vad jag menar... när inget ser ut som det ska längre och skärmens inställningar är fel och ikonerna är fyra gånger så stora och inte alla finns med. 

 

Det blev total tilt. Känslomässig overload och jag kunde inte ens minnas vad jag skulle göra efter mötet. 

 

Jag ville trampa gasen i botten och bara åka dit näsan pekade. Fort och långt bort. Bara för att slippa tänka, känna, vara. 

 

Men det gjorde jag inte. Jag körde ut en bit utanför stan och stannade en stund och kände hur jag vägde fram och tillbaka mellan gråt och avdomnad. Åkte sen tillbaka på småvägarna, mindes människorna från förr som bodde i de små stugorna som nu inte alls längre såg likadana ut det allra minsta. Gick på autopilot genom Granngården dit jag hade ärende. Sen samma lika på återbruket innan jag började funka lite igen och mindes att jag behövde in på ica också. 

 

Nu ikväll började Axl smyga sig in nynnandes på November Rain. Jag ville inte, men gråten ville ut.