Tog kollohunden i spårlina och lät honom spåra efter räven. Jag fick mig en redig promenad över stock och sten, genom busk och ris. 

Det fanns ingen klar början eller klart slut men vi knatade tills det blev viktigare att käka bajs och dricka ur bäcken än att faktiskt spåra. Då avbröt jag och sen hade jag en riktigt trevlig och avslappnad hund som låg och väntade på mig medan jag plockade en bukett liljekonvaljer. 

Han var  nöjd och belåten när vi sen vände näsan hemåt också. Ända tills vi kom upp på gården och han såg att unge herr J hoppade studsmatta. Oj oj oj, då var det ingen trött hund längre...