Galet normalt?
.....i stundens hetta känns det ofta (för mig i alla fall) himla skönt att kasta, förstöra saker och vråla allt man kan. Som nån konstigt frigörelse från frustration, ilska, besvikelse...vad det nu kan vara. Kanske, efteråt, när man på nåt vis "vaknar upp" ur tex vreden...blir det ibland...oj! Men vad f-n gjorde jag så för? Gah!!! ...sen städa efter sig- inte ett dugg kul alls.
Jag kan känna vid liknande situationer att det bara är jag som gör så...kan känna mig larvig, barnslig, okontrollerad mm. Men faktum är att det är säkerligen så att majoriteten av oss människor gör så ibland.
Ja det är ju surt att paja fina grejer...men du, det är materiella ting -saker! Jag tänker mig att om de tallrikarna var av stort värde för dig - då hade du inte tagit de (även om du såg snart). Skit i porslinet! Du har garanterat fat att äta på kvar. Meeeen det är egentligen inte tallrikarna som är viktigast här tycker jag (trots mitt långa utlägg om det).
Du har en bild där skärvorna visar och symboliserar något för dig.. Varför inte ta och skrota den lådan ordentligt? Åk till återvinningen till exempel, släng där- ordentligt SLÄNG! Kasta hårt som f-n i containern, bit för bit eller allt på en gång. "Hejdå allt trasigt!!". Jag menar att symboliskt kasta det dåliga, det du är besviken/ledsen/arg på.
Exakta anledningen till händelsen vet jag inte....men tror jag vet på ett ungefär. Jobbigt som tusan kan jag i alla fall tänka mig. Besvikelsen. Ilskan. Sorgen. Om man tror jag ha det man tror är "livet och dess mening" och allt blir motsatsen... Jag vet hur det känns, fast på ett annat sätt/plan... Råd tänker jag inte ge dig, jag uppfattade inte som att du bad om råd när jag läste din text. Däremot har jag möjligen tröstande och ev stärkande ord att ge dig. Livet befinner sig inte i en kartong (det vet du..), det är sååå mycket mer. Jag tillåter mig att känna mig ledsen, arg, besviken, bitter....men inte för länge. Till slut blir det kanske bara en liten stund per dag. Plötsligt "vaknar" jag och upptäcker som en ny värld, nya vägar, nya möjligheter och försöker treva mig fram. Jag gillar inte klyschor som denna tex "..tiden läker alla sår".. (Gah! Jag skrev det!!!) Nåja. Kanske gör det? Eller åtminstone minskar smärtan i alla fall. Nu skriver jag väl väldigt långt va?!? Sorry...
Men du!!! Du lever! Du har känslor! Du visar känslor!!! Det är BRA!!!!! Utan känslor- ingen människa tänker jag...i så fall en kall människa. Det är jobbigt för dig nu. Men du har känner!!!! Det blir bättre ska du se, låt det ta sin tid...annars kommer det förr eller senare ikapp dig. Ta itu med känslor NU!
En dag är du där. Alltså framme. Du ser då - men! Här är ju livet!!! Jag kan faktiskt lova dig det, du tror inte det nu att blir så. Jag tror på DIG, livet. Och jag är din vän, finns här. Kram Sofie
Hm... Liten korrigering på slutet där... Alltså det ska vara: men du har känslor!!! (Inte du har känner)
Helt normalt att känna ilska. Sedan finns det ju olika effektiva sätt att hantera den på och detta bidrar ju med en del elände i form av städning och sorg över trasiga prylar, men det är ändå bättre än att skada sig själv eller någon annan. Man gör det man kan i stunden och det man då känner är mest nödvändigt och effektivt. För dig var detta mest effektivt igår, det var det du kände till och det som gav dig ett utlopp. Det tycker jag inte du ska skämmas eller kalla dig galen för!
Det där har jag också gjort...slängt saker i väggen i ren ilska och sen blivit arg på mej själv för jag har minimerat servisen....
