Beroende på förutsättningarna så ser man olika på saker.

 

Det slog mig (hade tillfälligt lyckats förtränga faktumet ett tag) häromkvällen när jag och E var ut o fixade hästarna sent en kväll. E stod vid stallet och sa: Wow, kolla månen. Jag som var på väg mot hästhagen tittade upp mot himlen men hur jag än vände och vred på huvudet så kunde jag inte se månen över huvud taget. När jag sen kom fram till stallet så såg jag vad hon menade men ute vid hagarna skymde träden månen helt och hållet. Jag såg bara ett svagt skimmer på himlen där månen gömde sig bakom träden.

 

Sen igår vid famrådgiv så pratade vi lite kring det här med olika förutsättningar i livet. Vad man har fått med sig från sin uppväxt och därmed är kapabel att hantera och förstå. Man blir ju bra på det man över mycket. Jag som är uppväxt med starka men ensamma kvinnor omkring mig är van att man kämpar och klarar sig själv så gott det går och framförallt så ger man inte upp. Herr J som är uppväxt med lite mer curlande föräldrar har aldrig behövt öva självständighet. Det blev så tydligt när hon sa det. 

 

Jag har fortfarande sorg över att livet inte blev som jag hade tänkt. Att det inte räckte att göra mitt yttersta.