Hjärntrött.

 

Så var känslan där igen då ... den där det gör ont att tänka. Där det tar emot att tänka. Tänk dig ett rum med enorm resonans. Tänk dig ett hummande och brummande ljud som studsar och vibrerar runt runt i det där rummet. Mitt i rummet står du. Det hjälper inte att hålla för öronen. Ljudet överröstar allt. Till och med dina egna tankar. Plötsligt tystnar allt. Känslan som uppstår då. Där kroppen fortfarande minns ljudet som kletade och kladdade sig in i minsta por. Utmattningen. Illamåendet. Det överväldigande högljutt tysta. 

 

Jag försöker bläddra bland mina tankar men sidorna i tankarnas bok har klibbat ihop. Som av sirapsklibbigt tjockt och kvalmigt sötsliskigt doftande blod eller gråsörjigt klimpig hjärnsubstans. 

 

Det är nästan så jag undrar om inte en zombie har stuckit ett sugrör genom skallbenet på mig och slurpat i sig hjärnan. 

 

Ibland kan jag känna hur skönt det vore att bara sitta i ett hörn o stirra tomt framför mig medan jag vaggade överkroppen sakta fram o tillbaka och dreglade. Ni vet den där klassiska mentalsjukhusbilden.