Efter läkarbesöket tog jag en promenad i stan med kollohunden. Försäkringskassan ringde också. Jag har haft sån ångest men ändå inte fixat att ringa.

 

Jo, jag vet mkt väl att bara man tar tag i det så är det klart sen. O man slipper ha ångest. Tyvärr funkar det inte så irl.

 

För mig, just nu, är varje sån här sak som att klättra uppför ett berg av glansis. Jag får inget fäste o halkar obönhörligt nedåt igen. 

 

Men nu är det fixat iaf. Jag gick in på fk's serviceställe (ett litet hål i väggen inne på arbetsförmedlingen) och bad dem hjälpa mig. De drog ut papperna o kryssade i där det skulle kryssas o så skrev jag under. Klart.

 

Hade inte ens en tanke på att det där servicestället existerade. Sen de tog bort försäkringskassans lokalkontor har jag inbillat mig att man bara kunde gå dit vissa tider o typ bokat tid innan. Min handläggare tipsade mig att gå dit.

 

Ångesten rev o slet i mig medan jag stod där. Jag ville helst bara fly o inte hjälpte det att jag fick stå vid en disk o prata så vem som helst kunde höra. Hjärnan slutade funka så på sista papperet fyllde jag i datum o sen var det stopp. Jag kom inte ens på hur fasen jag skulle skriva, och att det var min namnteckning som skulle dit. Handen väntade på en order men hjärnan kopplade inte. Det var bara tomt o tyst i skallen. SCARY

 

När jag sen kom hem så kollapsade jag o sov tre timmar som vore jag klubbad. Under dubbla täcken och yllefiltar.