En brukare sa idag när jag var där: så går en dag än från vår tid. O så pratade vi en stund om hur den generationen som hon hör till har fått uppleva en sån utveckling som ingen annan generation tidigare och säkerligen ingen generation senare heller kommer att få uppleva. 

 

Hon minns när elektriciteten kom till byn och hur stort det var att bara kunna knäppa på en knapp för att tända lyset. Innan var det fotogen eller karbidlampa som gällde. Hon sa att de brukade kivas om vem som skulle få tända eller släcka.

 

Att arbeta med äldre människor är en sådan ynnest. De har så mycket att dela med sig utav. Om man bara låter dem få chansen. 

 

Visst, det tar hårt på en att jobba så intensivt och nära med människor men det ger väldigt mycket också.

 

Det svåra är att hålla balansen bara.