Jag gick hem från jobbet idag

 

inom mig en klump av sorg. För allt och inget. 

 

Det behövs så lite för att knuffa mig åt vilket håll som helst. Säg något fel och jag brusar upp. Säg något ännu mer fel och jag bryter ihop och gråter. 

 

Clownen spottar ur sig lustigheter men ingen ser att clowner inte ler.

 

I ensamhetens ensamhet kommer den krypandes, ångesten. Den fula som inget hellre vill än att krypa riktigt nära. Andas dina andetag och likt en boaorm smeka din kind och sen dra åt. 

 

Ilskan i mig motade alla monster till skuggorna. Men nu har jag rasat runt och jagat mig trött i jakten på att visa vem som bestämmer och tröttheten förlamar mig. 

 

Tanken orkar inte längre följa den röda tråden och vimsar runt i cirklar och jag blir yr när jag försöker följa tankens vindlande flykt.