För vilken dag i ordningen vet jag inte men jag vaknar och är stel och öm i nacke och axlar. Jag drar upp axlarna mot öronen medan jag sover. 

 

Jag har sovit illa och vaknat flera gånger och försökt hitta en bättre ställning men tydligen har det inte funkat. 

 

Jag har en låsning i bröstryggen som naprapaten inte kan knäcka loss eftersom jag inte kan slappna av tillräckligt så hon törs försöka. 

Låsningen gör att jag inte känner mig fri att andas ordentligt och jag går och kämpar för att få ner luften i lungorna ända ner. 

Det ger mig en känsla av panik för jag får inte luft.  O ju mer jag försöker andas, ju mer hyperventilerad blir jag och än svårare att känna mig rätt syresatt blir det. En ond cirkel.

 

Jag gick hem från jobbet i måndags för att jag inte mådde bra inombords. För att jag gick runt och kände mig som en enda stor suck. För att hjärnan inte orkade samarbeta med mig. 

 

Jag är ju lite sådär att jag är utrustad med teflonminne när det gäller vissa saker. Så nu när jag försöker sammanfatta vad som gör att jag inte mår bra så kan jag inte få fram det. 

 

En sak som påverkar hur jag känner är ju min högkänslighet. Att jag har så svårt att stänga av flödet som strömmar emot mig hela tiden. Jag känner av stämningar omkring mig och andras humör. Jag blir som en slaskhink som inte blir tömd i tid. Och till slut väller det halvruttna innehållet över bara. Det är inte längre så lätt att se vad som är vad, för som sagt var, det har ju ruttnat ihop till en äcklig geggig sörja som mest bara stinker.

 

Så bildligt sett kan man väl säga att jag tog slaskhinken och gick. Jag vill genast påpeka att ingen som läser detta och känner mig IRL behöver vara orolig att den på någe vis har fyllt på i den där slaskhinken och indirekt skulle vara orsak till att den stått o ruttnat.