I hemmets lugna vrå
Innanför hemmets fyra väggar är det enkelt att bara blunda. Inte känna efter och bara vara.
Inget som ställer några krav på prestation. Bara lulla runt med en känsla av bomull innanför skallbenet. När det inte längre finns nån energi är det så enkelt att bara vila en stund. Slumra och på sätt och vis bearbeta i det fördolda. Drömma konstiga drömmar.
Äter när hungern river i buken men inte komma ihåg att äta i förebyggande.
Ambivalens. Ser saker som jag vet skulle få mig att må bättre men kommer mig inte för att göra dem.
Jag har fullt upp med att överleva på första steget känns det som vissa dar.
En vecka på måndag sen jag gick hem från jobbet.
Ringde för att få en läkartid. Tonvis med ångest inför samtalet. Bet ihop för att inte bryta ihop. Och när jag la på luren sköljde känslorna över mig och jag grät. Sorg och skam sköljde över mig. Skam över att behöva visa mig sårbar och att jag varit så nära att börja gråta i telefon. Sorg över att jag känner som jag känner just nu. Sorg över att jag inte är så stark som jag vill vara.
Huvudvärken kom som ett brev på posten.
Jag gjorde ett självskattningstest i början av veckan. Då fick jag 22 poäng.
Idag gjorde jag om testet och fick 18 poäng.
Det går åt rätt håll ... eller nåt.
Idag har jag knappt varit utanför dörren. Dotra som fortfarande är hemma från skolan med feber fixade hästarna. Själv sov jag till 13.30 sisådär.
Men jag tog tag i och laddade över bilder från kameran till datorn idag så jag kunde tömma minneskortet. Det var duktigt gjort av mig med tanke på att jag tänkt tanken hela veckan men inte kommit längre än till att tänka tanken.
Det är nog faktiskt det enda produktiva jag gjort idag. Om man bortser från att ringa vårdcentralen.
Kommentarer
Trackback
