Tänk hur lite som behövs.

 

En känsla framkallas så lätt från minnenas arkiv. Minns känslan från när jag som liten tänkte rymma hemifrån. Jag skulle flytta till den snälla granntanten i huset bredvid hade jag bestämt. 

 

Jag var arg på mamma o pappa o gick resolut ut genom dörren, ned för trapporna och ut på gården. Gick snett över gården och in i porten.

Fast jag helt säkert aldrig varit in till henne räknade jag ut var dörren borde vara. Men jag vågade inte ringa på. Tyst stod jag där och tvekade, gläntade på brevinkastet och lyssnade...

 

Plötsligt öppnades dörren och granntanten såg förvånat på mig. Står du här?

Vi har gäster så du kan inte komma in (säkert trodde hon att jag ville leka med hennes son) men vill du ha en kaka?

 

Snopet lunkade jag hem igen tuggandes på kakan.

 

Skämdes som en hund för att jag inbillat mig att jag skulle kunna få vara där.

 

Enda segern var när jag klev in genom dörren där hemma o både mamma o pappa undrade var jag fått kakan ifrån

 

Den känslan ploppar upp ibland nu också. Inte mindre obehaglig för att jag är vuxen.