God fortsättning på julen (jaja den är väl slut nu) och ett gott slut till Er alla.

 

Min julafton blev inte riktigt som jag hade tänkt mig den. Det slutade med att jag tillbringade den i stallet tillsammans med Gnistra och en veterinär. Vetten var väl i och för sig bara där nån timme men vi missade Kalle och hans vänner båda två.

 

Koliksymtom och det lossnade inte bara genom att promenera ponnyn så det var bara att ringa direkt. Distriktsveterinären var en bra bit bort så det skulle ta dryga timmen innan hon var på plats men jag försökte få tiden att gå. Gnistra blev sämre och vägrade gå. Jag kunde ha boxdörren öppen och hon rörde sig inte ur fläcken. Bara det är ett tecken på att nåt inte är som det ska.

 

När veterinären väl var på plats så hade jag precis gått in för att kissa (man blir kissnödig när man blir kall) och ta med mig något varmt att dricka ut i stallet och det första hon ser är en ponny som tokrullar i boxen.

 

Gnistra fick omgående kramplösande och sen beordrades vi att gå en runda på gårdsplanen så veterinären skulle få se om det blev bättre av det. Och äntligen fick jag med mig hästen ett varv runt garaget.

 

Sen väntade den sedvanliga undersökningen rektalt och oralt. Den bakre delen gick hyfsat bra med tanke på att hon är en väldigt liten ponny och alltså är det inte så lätt att undersöka heller.

 

Sen kom vi till slangen som skulle ner till magsäcken via näsborren. 

 

Jag vet inte hur många gånger hon vägrade svälja slangen och den istället åkte ner i luftstrupen men tillslut var den på plats iallafall.

 

Och det var nu som det inte längre följde önskade rutiner. Även om Gnistra är en liten ponny med mindre kroppsdelar än stora hästar så borde det ha gått i gott och väl fyra liter vätska men efter bara ett par liter vatten så började hon konstra och vilja lägga sig ner för att det spände i magen. Vattnet rann inte undan som det skulle och efter ett tag fick veterinären upp maginnehåll som inte luktade bara nytuggat foder utan det luktade kräk. 

 

En häst kan inte kräkas själv och nu fick veterinären hjälpa henne med det kan man säga. Hon använde sin egen mun och sög upp utav maginnehållet och släppte ut det. Och en vända kom det så hastigt att hon inte hann ta undan slangen utan hon fick i sin egen mun också. Euuuwww jag hoppas hon har bra betalt för det är sannerligen inget glamoröst yrke men en sån här gång är jag ytterligt tacksam att de finns. 

 

Nu var det bara att vänta och se hur det skulle utveckla sig. Endera skulle det räcka såhär eller så skulle jag få lov att fatta livsviktiga beslut. Hon sa att hon visst kunde komma ut en gång till men att det bästa isåfall vore att jag åkte in med henne där det fanns personal till hands att vårda mer intensivt än vad man kan göra i ett kallstall mitt ute i skogen långt från civilisationen. Eller det sista alternativet som skulle innebära slutligt farväl.

 

Tufft att ens behöva tänka tanken och även om jag många gånger fått försvara mitt val av ras och vad jag gör och inte gör med dem så är de ju mina bebisar till syvende och sist.

 

Senast hennes liv hängde på en skör tråd var när hon hade rymt ut ur hagen och lyckats skada sig mitt på framknäet.

 

En gång i timmen skulle hon nu promeneras och kontrolleras så att hon inte blev sämre igen.

 

Vid 18-tiden hade vi städat ur Lillemans box på allt ätbart och stallat upp henne däri och sen var vi då som sagt var ut och kollade läget lite nu och då så paketöppningen blev inte av förrän närmare åttatiden på kvällen och inte förrän vid niotiden fick jag äta min julmat. Då var jag ganska cranky och hade lite ont i huvudet. Jag hade ju inte ätit något riktigt sen frukosten. 

Sen väntade en natt där jag och E turades om att gå ut varannan timme och se till att hon hade tillgång till ljummet vatten och att hon mådde bra och att hon fick gå ut en sväng. Vi tog med en ponny i taget för att hålla henne sällskap och som draghjälp, och jag kan säga att Texas som var först ut som sällskapshäst var redigt trött på att bli störd ur nattvilan en gång i timmen efter tredje eller fjärde vändan. 

 

Nu i skrivande stund så är vi inne på annandag jul och det är de sista flämtande minutrarna av julen. 

 

Gnistra verkar må alldeles prima och hon njuter i fulla drag av uppmärksamheten. Vi försöker fortfarande hålla henne under lite extra uppsikt och går med henne på korta promenader för att hålla magen igång. Och det gynnar ju även de andra som fortfarande får följa med som sällskap för att agera draghjälp. Inte för att hon behöver nån sån längre. Hon är snarare draghjälpen åt de andra som tröttnat ur för länge sen på de nya rutinerna.