... små bekymmer... 

 

stora barn...

 

Jorå, det är nog så det är. 

 

Eller, nej, var tid har sina bekymmer och de är stora där och då. Och man glömmer hur det faktiskt var med nattvak när ungen inte ville sova på hela natten och bara ville kinka och äta och sen sprutta ut det i den andra änden i en oändlig karusell.

 

Men nu blir jag väckt (nåja, jag tog sovmorgon för att jag ska jobba ikväll) av telefonen och det finns en mentor i andra änden som ringer för o meddela tråkigheter där ungen gjort hyss.

 

Hade han hetat Emil så hade jag nog gastat: EEEEEMIIIIIL förgrymmade unge. Men nu heter han inte det så jag muttrar lite istället och ringer fadern till sonalyckan att hans son pillat lite på en brandsläckare så den bara "råkade" (misstänker att det kommer o bli unge herr J's försvar) lösa ut och tömma ut hela innehållet på golvet.

 

Bland det första man fick veta när barnet började på skolan var att om utifall nån pillar på brandsläckaren så den blir förverkad så får barnets föräldrar betala för en ny brandsläckare.

 

 

I det här fallet kan ju sonen räkna med att det kommer och dras ifrån hans förmåner. 

 

Jag sitter och klurar på om jag ska säga att om han tänker göra så jag får skämmas för min son i skolan inför lärarna så kommer jag se till att han får skämmas inför sina klasskamrater. Då tar jag väl ledigt en vecka eller så från jobbet och går med på alla lektioner och alla raster. Att bli sedd med sin mamma är det mest piiiinsamma som kan hända typ när man går i sjuan.

 

Eller är det lite over the top???

 

Det blir en lång kväll för sonen innan hans mamma kommer hem från jobbet så vi får snacka lite allvar.