Inatt har jag drömt en väldigt konstig dröm. Och jag fann det väldigt lustigt när jag sen kollade en väns blogg och även hon hade haft den tanken att blogga om drömmar.

 

Iaf, min dröm spretade åt alla håll och lite till

 

Lena Philipsson var med i min dröm. Hon satt i mitt kök och fikade med någon när jag kom ner och skulle göra min dagliga O'boy. Men muggen jag tog ur diskmaskinen var fuskdiskad och hon reagerade på att jag ratade den muggen och letade efter ett annat kärl att göra min frukost i.

 

Sen var där även ett rum som min syster hyrde. Det var så konstigt för jag fick inte tala fritt om vad jag tyckte om rummet för hon hyssjade mig och stoppade mig innan jag hann säga nåt olämpligt. Garderobsdörrarna var decimetertjocka och jag förstod att det var nåt skumt med dem. Nån form av avlyssningsapparatur däri.

 

Sen plötsligt åkte iaf Lena iväg men det var liksom inte Lena längre... bara en tjej i vit klänning som körde ett hästspann. Jag hoppade upp (fast ändå var det liksom inte jag, mer som en film man tittar på) och sa att jag tänkte följa med för hon verkade så ensam och sorgsen.

 

Hon protesterade först men ganska lamt. När jag tittade bakåt i vagnen insåg jag att det var en rullande mobil avrättningsvagn. Hon var en bödel på hjul så att säga.

 

Men jag hade ju valt att följa med så jag beslöt mig för att njuta av det jag kunde njuta av. Och vi reste genom ett underbart landskap. Det blev en mjuk stig in i skogen... med mossan som inramade hela scenen och solen som mjukt lyste mellan trädkronorna.

 

Men så delade sig vägen och den högra ledde nedåt i en backe och det blev mörkare där. Plötsligt var vi inte längre i en skog utan i en tunnel med kakel på väggarna men marken var lerig. Vi hörde en massa oväsen och emot oss kom ett gäng huliganer som gapade och skrek allt medan de slog med påkar på döda griskroppar. De rörde sig som en homogen massa förbi oss allt medan de skrek okvädingsord och lät oss förstå att de noterat var vi var på väg och att de skulle komma efter oss (så snart de var klara med vad de höll på med just nu).

 

Plötsligt var vi utan vårt transprorteringsmedel men vi var fast i byggnaden. Vi lyckades dock ändå smyga till parkeringshuset och i ett eget avskilt rum stod vår vagn och våra hästar. Men nu var det män som alla hade nån defekt och de satt fast på stolar. Nån såg ut som ringaren i notre dame och ja.... typ så.

Nio stycken var de. Och de satt fast fyra och fyra och så en ensam som var lite utstött för han hade en annorlunda klumpigare trästol. De knorrade när vi skulle spänna för dem för vagnen för den nionde var tvungen att tränga sig medan vi spände fast hans stol på sidan om liksom.

 

Sen var problemet att ta oss ut. För de skulle helt klart vänta på oss därutanför... de skulle veta att vi lyckats ta oss till vagnen. Jag kikade ut från den första dörren ut i resten av parkeringshuset och det var tomt så vi öppnade dörrarna och satte full fart. Jo, konstigt nog kan nio defekta män sittandes på stolar få ganska bra fart på en vagn när man befinner sig i en dröm. haha

 

Utanför byggnaden stod de och väntade... nu hade snön börjat falla och det var slaskigt halt på asfalten. Men vi körde järnet för att ändå inte ge upp innan vi försökt vårt bästa.....

 

 

 

Sen ringde min klocka och jag vaknade innan jag fick veta hur det egentligen skulle gå