... en liten flicka som tjatade på sina föräldrar om ett eget djur.

Varje gång fick hon ett nej.

 

Flickan lånade hem böcker från biblioteket om hundar, hästar, katter, ja you name it.

 

Och medan hon bläddrade i de där böckerna så svor hon att när hon blev stor så skulle hon ha en hund, en häst, en katt, ja you name it. 

 

Många raser favoriserades. Inte så mkt för deras kvalitéer som för deras utseende. 

 

 

Flickan som fortfarande kände sig som en flicka fastän hon nu åldersmässigt räknades in bland kvinnorna fick ett jobb som innebar att hon skulle träffa på många människor. Människor som i sin tur hade skaffat sig hästar, hundar och katter. Ibland hade de fortfarande djur. Djur som kom att finnas med i bilden när människan behövde hjälp av den här flickan.

 

 

 

Så händer det sig ibland att man måste engagera sig lite extra. Nån gång ibland beslutar sig nån högre upp i ledet att nu ska vi ha kontaktmannaskap och vi ska slaviskt arbeta utifrån det. Det betyder att ibland får vissa gå väldigt många besök på ett och samma ställe varje dag.

Om det då också råkar sig så att den hjälpbehövande personen har ett husdjur så hamnar även det i fokus once in a while.

 

Nu hände det sig att brukaren inte längre klarade av att ta hand om sitt husdjur. Det hände sig dessutom att brukaren vägrade att frivilligt överlämna ansvaret för djuret till någon annan så lagen trädde in och fattade beslutet ÅT brukaren.

 

Då plötsligt agerade hjärtat snabbare än hjärnan och vips råkade en liten loppa få prova att bo hos den här lilla flickan som faktiskt en gång i tiden tänkte att en liten loppa skulle kunna vara den där hunden som hon skulle skaffa när hon blev stor och bestämde själv.

 

Om loppan hade fått bestämma så hade flickan bott i ett varmare hus. Men flickan bor inte i ett varmt och ombonat hus. Hon bor i ett hus som kyls ut under en enda natt. Dessutom är huset i två våningar och sovrummet som är uppvärmt av en annan värmekälla ligger på andra våningen. Loppan råkar dessutom tycka att trappor är läskiga saker och när hon skulle följa efter flickan upp så höll hon på att kasta sig nedåt på ett sätt som skulle kunna bryta både nacke och små smala loppben.

 

Så idag var det med tungt hjärta jag ringde till ansvarig person och meddelade att hur gärna än hjärtat vill så säger hjärnan att det inte går.

 

Att sen få veta att under den halvtimme jag lät min kollega (också väl känd av loppan) passa  henne medan jag gjorde ett par lunchjobb, så hade loppan gråtit och pipit efter mig. 

Jag kände mig som en sån svikare när polismannen kom för att hämta lilla loppan och hon vägrade hoppa in i bilen så jag fick lyfta upp henne i buren. Blicken var bedjande och frågande och den lilla kroppen darrade.

 

Ikväll vid matbordet hände en sak som fick mig att skratta hejdlöst. Jag skrattade så jag tappade andan och mitt i ett kvidande försök att få luft svängde skrattet blixtsnabbt över i gråt och jag grät för en liten loppa som på nåt konstigt sätt fattas mig fastän jag med allt sunt förnuft vet att det blir bäst såhär.

 

Alla säger att jag gjort mer än jag borde ha behövt göra i det här fallet. 

Hur kommer det sig då att jag känner som jag känner?