Igårmorse väcktes jag av telefonsignalen när min far ringde för att meddela att hans särbo somnat in för gott under natten.
Idag kunde jag läsa på facebook att en jobbarkompis blivit mormor.

Antar att det är så det är... höst blir till vinter, blir till en ny vår igen. Det känns tomt att veta att hon är borta även om det inte var nån överraskning att tiden var nära.
Hon fanns där när jag skulle ta mitt körkort

och när min far igår satte sig i bilen efter dödsbudet hade hans innerbackspegel spruckit. Kanske var meddelandet att han inte skulle titta för mkt bakåt utan framåt?