Det går två kvinnor på en landsväg en solig eftermiddag någonstans i Sverige.

Den äldre kvinnan går med mödosamma steg och stannar för att vila sig ofta. Fem steg och stanna, fem steg och stanna.

Den yngre kvinnan går med piggare steg men stannar och väntar in den äldre vid vart femte steg.

 

De samtalar om den vackra senvinterdagen där solen gör sitt bästa för att ge hopp om liv och en ny vår. 

Den äldre kvinnan njuter av att få sällskap till målet som för dagen är brevlådan. Inte långt från gårdsgränsen men ändock tillräckligt långt för att snön och isen som ligger kvar ska ge en osäkerhetskänsla.

 

Plötsligt stannar den yngre kvinnan och kommenterar vägen de går på. Hon säger att hon tycker att den är så vacker i sin enkelhet. Stenar som fogats samman av svart klibbig massa men fortfarande så man ser varje sten som en egen vacker liten skapelse.

 

Den äldre kvinnan tittar förvånat på den yngre men säger inget. 

 

Den yngre fortsätter att förklara varför vägens yta är så fascinerande och tar sedan fram sin kamera och tar ett par bilder som hon glatt visar den äldre kvinnan som plötsligt förstår lite bättre hur en enkel asfalterad väg faktiskt kan vara vacker.

 

När de så kommer tillbaka till gården är det med ett helt annat intresse de plötsligt samtalar om trädgårdens växter som sakta men säkert tar tillbaka det territorium som en gång röjts av flitig hand under mången slitsam timma.

 

Kornell och nyponros ska den yngre kvinnan få ta så mycket hon vill ha bara våren vinner mark över vinterns sega grepp. 

 

En halvtimmes promenad i solen och två nöjda kvinnor skiljs åt. Den ena går in för att äta av den fortfarande varma nylagade maten som den andra kvinnan tillagat innan promenaden. Den andra kvinnan åker vidare i sin kommunbil med ett leende på läpparna. 

 

Tänk att så lite behövs för att glädja så mycket