man har bara en...
... av varje förälder.
Oavsett historia så är det fortfarande så.
Det var en gång en mamma och en pappa som i ett magiskt ögonblick skapade liv.
Sen kom det saker emellan. Förtrollningen bruten och var och en kämpar med sitt.
Men så ringer telefonen sent en kväll... hej det är jag säger en ynklig och rädd röst. Kan du komma över för jag känner mig så yrslig. Tror jag tuppade av en stund och fick ligga o samla kraft på golvet. Du är den enda som har nyckel.
Även om timman är sen så måste man gå över. Se hur det är fatt. Även om det känns som att det inte finns så mkt att göra med den lilla infon som lämnas. Ring 1177 om du blir sämre eller 112 om det är riktigt dåligt. Yrsel kan ju bero på så många olika saker... andfåddheten likaså och yrseln kan ju bero på hyperventilering.
Tittar du in innan du åker till jobbet i morgon också säger rösten bedjande innan jag går hem igen. Ja jag ska försöka hinna med det. Jag är ju en tidsoptimist som kommer iväg 5 minuter efter att jag senast borde lämnat gården.
Ingen hemma på morgonen... hmmm bättre alltså?
Möter en kraftlös figur efter vägen som "bara" varit till grannen med husbilen innan den fastnar i lervällingen på gården.
Det är nog fasen blödande magsår säger figuren... men ring då och hör säger jag innan jag måste åka. (eftertankens kranka blekhet säger mig att jag kanske borde ha skjutsat hem den där sträckan av 50 meter trots att det skulle kostat mig 10 minuter extra försening)
Åker till jobbet och påbörjar dagen. En dag som blir omplanerad ett antal gånger innan vi ens kan lämna lokalen... huvudvärken gör mig sällskap och jag önskar mig bara tillbaka till sängens värme där hemma.
Fyra timmar senare ringer mobilen. Ett skyddad nummer?
Jag svarar och min bror säger att vår far är på väg i ilfart till Falun i ambulans och att han ska till kirurgakuten för att han har kräkts blod på akutmottagningen i Avesta dit han åkte efter vårat möte på morgonen. Och läkaren på akutmottagningen rådde oss att åka dit utifallanatt.
Halv panik... jag jobbar ju... hur få tag på nån som kan fixa så mina jobb blir utplockade så jag kan åka.
Allt löser sig, jag kan åka. Väntar in bror och syster som kommer från stan och ändå ska passera mitt jobb på vägen.
Väl framme får vi veta att han ligger på våning si och avdelning så.
I sängen på sal 4 vid bädd 1 sitter en man kopplad till droppställning. Han har just varit på toaletten säger sköterskan som hjälper honom att få byta till sjukhuskläder. Han har redan en vit sjukhusskjorta på sig för den han hade när han åkte in är slängd i en soppåse på akuten eftersom den blev helt förstörd.
Efter en knapp timme blir vi utskickade för han är trött och måste vila.
Det jag fått veta vid det laget är att det var nära o bli ett brustet magsår. Att han haft så lite blod att de fått fylla på med nåt som brorsan inte mindes vad det var men som skulle se till så det fanns tillräckligt med vätska i systemet för att kunna cirkulera tills han kom på plats. Färden i ambulans skulle ta 45 minuter och de hade visst kört på rätt bra.
Så nu är jag kattvakt igen... ska väl snart gå ner och mata missen som säkert undrar var husse är.
Resan hem gick bra iaf. Även om brorsan som inte hunnit sova nåt sen han kom hem från nattjobbet missade nån avfart nånstans så vi tog vägen om Hofors hem. Vid macken i Hofors frågade jag om jag skulle ta över o köra... sen slocknade brodern i baksätet och sov tungt resten av resan. Bjöd han på en kopp fisljummet gammalt kaffe på jobbet så han skulle orka köra sista biten hem själv. För då hade ju jag min egen bil att ratta.
Dagen idag blev ju inte som jag trodde i morse....
Kommentarer
Postat av: Anki
Nä inte min dag heller, tur att jag hann ha min körlektion iallafall. Migränen kom som ett brev på posten ikväll.. Aja tablett så släpper den förhoppningsvis..
Kraam <3
Postat av: Stina...
Ja så är det, vad än flutit under broarna i livet vill man inte att dom ska dö, jag tror att det är hoppet om att allt en gång ska vända o bli bra som gör att man springer för livet när telefonen ringer...
Postat av: Helen
Just idag blir jag lite extra berörd av det här och det gör så fruktansvärt ont i hjärtat att tänka på att det som borde vara så enkelt o självklart för min del bara blivit ett enda stort sår och en stor stor tomhet... Man har bara en av varje förälder men ibland kan det kännas som om man redan mist sina föräldrar trots att de fortfarande lever :-( En stor kram till dig med massor av omtanke
Svar:
Kalla mig M
Trackback
