... så är det idag på dagen prick 7 år sen jag sprang in i väggen med dunder och brak.

 

Insikten om detta, när det slog mig, fick mig att minnas känslan jag hade i kroppen kring den tiden. Och jag blev rädd.

Rädd därför att jag känner vissa dagar nåt liknande i detta nu.

 

Kanske är det mig det är fel på?

Kanske är det systemet det är fel på?

 

Jag vet bara att jag inte mår så bra just nu.

 

Jag känner mig rätt frustrerad på jobbet. Frustrerad för att det känns som om man blir riven och sliten i från alla håll och kanter. Och det är pekpinnar hit och dit om vad man får göra, vad som ingår i deras beslut och vad som inte ingår och vad man inte får göra. 

Anhöriga kräver saker som vi inte har befogenheter till

Brukare som "testar" gränser likt trotsande barn

Biståndshandläggare som har selektivt läsande och svarande av mailen. Obekväma frågor får man inget gehör för.

Saker som tar längre tid än beräknat (tankkortet som fortfarande krånglar)

Saker som inte syns i planeringen men som måste göras 

 

Det senaste som verkligen retar mig är att vi har fyra bilar sen slutet av sommaren. MEN vi har fortfarande bara en stolpe med två uttag till motorvärmare och inget garage.

På jobbet finns sammanlagt 5 stolpar med således 10 uttag. Men tydligen så är tradition och hävd av större vikt än behov.

För en stolpe är "bokad" på köket och det är chefen som kopplar in sin bil där när han jobbar = 1 uttag som ockuperas och det andra är outnyttjat.

Tre stolpar hör till huset och de som jobbar på det särskilda boendet.... det är alltså personer som jobbar inomhus hela dagen/natten i ett tempererat inomhusklimat som tycker att det är jävligt bekvämt med en uppvärmd bil när de ska åka hem.

 

Kvar blir vi på hemtjänsten som numera inte FÅR använda våra egna bilar i tjänsten (bilersättningen är slopad) och alltså ska vi använda kommunbilarna istället. (mycket bra om du frågar mig)

Men nu har vi ju bara en stolpe som jag redan nämnt. 

De där två bilarna som inte fick plats att kopplas in på stolpen är alltså iskalla och har isiga rutor med ibland stenhård isskorpa a la betong. (tack o lov att minusgraderna försvann fort igen)

Bilar som är vår arbetsplats med temperaturer på åtskilliga minusgrader ibland vid starten och har man otur hinner man göra många stopp innan bilen blivit mer än fisljummen = kallt och man spänner sig och mår dåligt.

 

I våra planeringar ingår 2 minuter för själva bilen. 2 minuter att starta upp bilen, få den isfri på rutorna och börja rulla. 

I say no more

 

 

 

Det känns inte som att vi är en så värst prioriterad grupp bara.... 

 

Men det kanske man får räkna med när man valt att arbeta på landet?

 

 

 

Nåväl. Nog om detta....

 

Jag är inte glad i kroppen hursomhaver

Inte mycket är roligt och upplyftande... innan jag går in på vissa ställen gör jag fejkade smil för att lura hjärnan att jag är gladare än vad jag är. Funkar sådär... det är tur att de allra flesta är rara goa gubbar och gummor.

 

Idag var dock en pissig dag med "anklagelser" om att det är mitt fel att för lite matlådor köpts hem. Ja för det är ju mitt fel att när XX frågar NN om antalet matlådor så blir svaret hälften så många som det skulle varit. Och den tokdementa damen som vaknat på fel sida och grinigt frågar om det inte blir nåt kaffe idag under tiden som jag diskar koppar för fulla muggar eftersom nån använt precis alla kaffekopparna under natten. En till kaffet, en till blåbärssoppa, en till juice, en till mjölk, en till......

 

Rädd för mig själv blir jag också när jag upptäcker att min mobil inte är i min väska, inte i min jobbjacka, inte i min ficka på tunikan.... och jag har inte den blekaste aning om var jag lagt den.

Den låg kvar i skåpet i min privata jackficka.

Det blev si o så med frukosten och vid nio var jag vrålhungrig. Så hungrig att jag kunde ha kräkts (om jag nu haft nåt att kräkas upp) och jag fick lov att åka in till lokalen och äta upp det jag tänkt ha till lunch. En clementin kändes inte som att det skulle ha räckt i det läget.

 

Men jag är glad att jag är ledig i morgon

Jag tänker fylla dagen med en massa ingenting