heja mig

.

som sista punkt på apt tog vi upp kylskåpet och hur hon hade sagt till mig i helgen...

Jag sa att jag hade tänkt på det hon sa mig i helgen om det vi hade i kylskåpet. Och då försöker människan att vrida det till att hon sagt att vi skulle lägga det som förslag på apt idag...

NEHEJDU, sa jag. DU SA, sa jag med stora bokstäver med betoningen på hur hon faktiskt hade lagt fram det hela och sen återberättade jag så hela gruppen fick höra.

Hon fick till slut backa o sa att hon hade väl använt fel ord då.

Sen sa jag att det är väl faktiskt en sak som HELA gruppen ska få vara med och tycka kring. Och att jag som heltidsarbetare där det ibland känns som om jag bor på bygget faktiskt ska kunna känna mig som hemma också o äta när jag känner för det utan att behöva släpa med mig varje dag vad jag ska ha....

.

Bästa känslan i kroppen var efter mötet när chefen tittade på mig, smög fram och viskade BRA Malin, du var stark där.

.

Jag kunde inte förmå mig att titta på henne under samtalet... kanske inte så mkt för att jag var rädd för hennes blick... kanske isåfall snarare så att jag skäms så för hennes skull att hon är så inkapabel att hålla sig till den rena skära sanningen.

.

Reta upp mig och jag kommer till slut till en punkt där jag inte längre kan bita ihop och svälja... nu var vi där.

Det kändes så skönt efteråt. Även om det kommer komma surt efter möjligen.... men då tar vi det då... jag vet iaf att jag har övriga gruppen MED mig även om de var moltysta under vår drabbning... hahahaha

.

Jag tror att jag hade aningens is i rösten.... jag hade iaf intalat mig ordentligt hela dagen att nu eller aldrig. Och hon har nog kanske (knappast troligt dock) lärt sig att även om jag har dåligt minne så är det inte riktigt såååå dåligt att jag inte minns konversationer från bara några dar innan.