Och under hela resan hem så grät hon mellan varven.. så fort hon kom på nåt mer eller skulle berätta nåt från avslutningsmiddagen så började hon gråta.

Och jag förstår henne... jag började ju gråta själv nästan där jag satt vid ratten.

Tänk att min fina fina flicka är så stor att hon slutat nian... nu sprids de för vinden. Alla tjejerna har valt olika program till hösten. Vet inte om det är nån som ens hamnar på samma skola som nån annan...

Jag sa det till E, att jag tycker det är starkt gjort av dem. Att våga lyssna på sig själva och välja utifrån hur de vill istället för att följa strömmen.

Så som jag gjorde... jag vågade inte gå min egen väg, jag var för rädd för ensamheten som jag trodde skulle komma... nu i efterhand vet jag ju att man lär känna nya människor hela livet. Man kommer alltid ensam nångång men under resans gång lär man känna nya personer som kan bli ens nya bästa vänner.