Hon lever - än så länge

Benet är ihoptråcklad med både korsstygn o vanliga stygn. Vad veterinären kunde se så har hon nog missat leden precis men vet kunde nog känna benet när hon kände efter med sin lilla sond. 

 

Såååå eftersom jag blev lite rädd över att göra nåt överilat så fick det bli ihoplappning och hoppas på det bästa.

Nu ska jag spruta pencillin i en vecka (gulp, jag har aldrig sprutat nån häst innan, det största jag stuckit nån förutom venprov på praktiken så är det insulin o fragmin och det är människor som ändå vet vad som händer) och stygnen tas om två veckor sisådär... omläggning ska också göras... och boxvila tre veckor iaf. 

 

Nu sitter jag o har fortfarande kroppen full med adrenalin efter att vetten åkt hem... ångest över vad det kommer kosta. Hon skulle skriva klart när hon kom hem för hon var rätt trött o slut nu... ångest över framtiden med den pållan.... jag vet rent logiskt att det allra bästa hade varit om hon inte fanns i min lilla flock. Både för flockens harmoni och för min harmoni. 

 

Men ja, då har vi testat det här också.... bläääää

Jag känner mig bara kräkless... ångest som ger mig kräkkänsla. Skulle nästan vilja kaskadspy men det värsta jag vet är att kräkas så ni kan va lugna, jag spyr inte i onödan. Uäck, nejtack.

 

De säger att en olycka kommer sällan ensam o nog stämmer det allt för dan innan vi skulle på vår lilla utflykt så lyckades elsystemet brinna ihop på herr J's bil. Yay så inte bra... så en bil ska också införskaffas... 

 

Nu vill nog E att vi ska titta på ännu ett avsnitt av City hunter... var ju ett tag sen jag orkade titta. Har varit för trött o så...

 

Men iaf... ni får vänta på semesterbilderna lite till dårå... för det kom en hästskrutt emellan...