från kungen i sin hand.

Nu var det ju inte till mig men bara att få vara där när det öppnades och lästes upp för jubilaren och sen få se och hålla i telegrammet med egna händer var stort.
Det är ju inte varje dag man har äran att få närvara på ett hundraårskalas.
Ska vi vara helt ärliga så var det faktiskt ett nästan-tvåhundraårskalas... 198 år om man la ihop jubilarerna som fyller med endast tio dagars mellanrum.

Och att JAG var den som var med på morgonen och fixade iordning. Såg till att kinden var renrakad, att håret fått sig en genomkamning, att fina skjortan och snyggbyxorna var på. Att jag var den som hade stekt frukostägget och kokat gröten.
Ja nu var vi ju två som hjälptes åt men ändå. Jag känner mig ärad att ha fått chansen att lära känna två så speciella personer...

På lunchen åkte vi dit hela styrkan som arbetade idag och grattade med en blomma och fick smaka på jättegod smörgåstårta och gräddtårta med jordgubbar på.
Vädret visade sig från sin bästa sida och solen strålade och flaggan var hissad dagen till ära. En o annan bris fick den att lojt fladdra till ibland.
Det tar hårt på gammal man att vara ute och två timmars firande i trädgården fick gammelmansbenen att darra betänkligt när det var dags att få vila kroppen i sängen igen.
Men glädjen i blicken när han såg oss stå runt sängen allihop och återigen säga grattis och tack...

Kändes lite skumt när anhöriga drog igång att sjunga "ja må han leva" o så sjöng vi uti hundrade år... för han var ju hundra nu.... och helt ärligt så önskar man nog ingen att leva i TVÅhundra år